Idag gjorde vi en lång tripp. Först till byn Abu Dis som ligger precis på gränsen till Jerusalem. Jag, Linda fick återse mitt gamla bibliotek som jag var med att starta upp 1993. Eller rättare sagt biblioteket startade 1992 men vi fyllde det med översatta svenska bilderböcker från Dar al muna-förlag. Då var det bara ett rum och utan så mycket innehåll. Nu var det utbyggt flera gånger om och fyllt av aktivitet. Ali Ayyad, som ägde hotellet vi bodde på då och vars familj äger merparten av byn och som även arbetar som volontär i centret, visade oss runt i lokalerna. Det var väldigt roligt att träffa honom igen, på något sätt såg han ut precis som då och han kom också ihåg mig även om det var 16 år sedan.
Förutom På nedervåningen var det dagis, och vi fick träffa flera grupper småttningar. Det fanns flera fina lekrum även ett halvt utomhus med träklätterställningar/småhus som de byggt efter svensk modell men med snickare från byn. Ali och hans norska fru Signe hade byggt till en ovanvåning till lokalerna med en sprialtrappa de konstruerat själva. På ovanvåningen fanns ett rum för barnen att måla/göra konst med en pedagog, det fanns ett stort datorrum och även ett rum där de gjorde ett lokalt magazin för centret. Ali berättade att det var de barnen som var små när centret startade som nu läst på högskolan journalistik och undervisade de mindre barnen och hjälpte de att göra tidningen.
- Det är det vi kallar en full cirkel, sa Ali.
Centret är som ett rekreationscenter för barnen, inget tvång som i skolan. Vi palestinier måste lära oss att bli uppfinnare för att överleva menar Ali.
När vi satte oss ner och tog lite te tillsammans berättade Ali om den strid han själv varit inblandad i de senaste sex åren. Han var ägare till Cliff Hotel i byn Abu Dis men precis på gränsen till Jerusalem. På senare år hade han hyrt ut rum till lärare från universitetet där. Ali berättar att militären och bosättarna började vilja komma åt hotellet. De erbjöd honom mycket pengar men han ville inte sälja. När han inte ville sälja sa de att vi har andra sätt. De började att ha militärövningar på hotellets baksida och bryta sig in då och då och skrämde på det viset iväg gästerna. Därefter kom byggandet av den israeliska muren, det visade sig att de ville bygga muren rak igenom hotellets mark så att hotellet själv skulle hamna på Jerusalemsidan och under israelisk kontroll. Eftersom hotellet stått tomt sedan gästerna skrämts iväg ville de använda sig av lagen om att frånvarande ägare och konfiskera det. Komiskt är att samtidigt som hotellet enligt militären är på Jerusalemsidan har Ali och de andra i byn fått nya identitetskort som säger att de bor på Västbanken vilket gör att han inte ens får besöka hotellet. Ali ville inte ge sig utan strid, han menar att det är en principfråga. Nu har den juridiska processen pågått under sex år och frågan om hotellet är storpolitik både den norska, likväl som den svenska och den brittiska utrikesministern, t o m Condolezza Rice har tagit upp frågan med den israeliska regeringen.
I februari äger de nästa förhandlingar rum. Ali får dock bara närvara genom ombud eftersom Israel betraktar honom som en fienden till staten Israel på grund av att han stämt dem. Han har dock många inflytelserika vänner som stödjer honom, hans fru jobbar på det norska konsulatet och både folk därifrån, från det svenska konsultatet och många andra kommer att närvara.
Ali menar att han inte valt att ta strid, det tvingades på honom. Han har dock uppnått små segrar som att israelerna bara byggt el-stängsel vid hotellet och inte den höga muren som överallt annars. Han är den enda som lyckats stoppa muren på något sätt.
Genom att sätta upp muren förhindrar de all möjlighet till kommunutveckling. Kommunerna blir tillfälliga och folket trycks in. Ali tror att detta på lång sikt kommer att leda till en katastrof men genom att bygga muren så kommer explosionen ske på insidan. Ett dystert scenario.
- Om jag inte har något land att leva på finns det ingen anledning för mig att bo här. Till syvende och sist handlar det om att du måste välja på att bara överleva för dagen eller kämpa för värdighet.
Efter en massa hälsningar och fotosessioner gav vi oss iväg till Betlehem. Två kordinatörer från Tamer tog emot oss och visade oss runt. Vi började på universitetsbiblioteket i Betlehem. Ännu ett stort fint bibliotek. Enbart studenterna som är inskrivna på biblioteket får låna hem böcker fick veta men även andra studenter kunde använda litteraturen på plats. Max fyra böcker och två veckor. Det verkar vara samma låneregler överallt. Här hade de dock scanner i disken och en avlarmningsplatta eftersom där var larmbågar. De hade en speciell samling för litteratur om Palestina, den största kanske. Som en rolig överraskning fanns ett litet palestinskt museum inrymt brevid specialsamlingen. Kläder, föremål, foton, musikinstrument, t o m kalkstensfossiler ställdes ut. Det fanns också väldigt informativ skyltar om mattradtioner, hustyper, olivträd, folkdans etc. Jag sa till de att de borde skapa en hemsida av materialet, det var både fint presenterat och informativt.
Därefter åkte vi till Dheisheh flyktingläger strax utanför Betlehem. Lägret har varit där sedan 1949 så det är permanenta bostäder, skillnaden är att det är väldigt trångt och lite mer trasigt och sopor på gatorna. Jag fotade mycket alla häftiga väggmålningar som fanns. Först besökte vi ett aktivitetscenter där de bland annat sålde hantverk som var tillverkat av kvinnorna i byn vilket var ett sätt för dem att få en inkomst. Vi passade på att shoppa loss på väskor, bonader, plånböcker, mobiltelefonhållare broderade i vackra färger.
Därefter tittade vi på biblioteket som drivs med stöd av Tamer. En bibliotekarie arbetar där men till sin hjälp har hon flera volontärer. Biblioteket har funnits i tio år och har 3000 böcker, varav 1000 barnböcker. De har inga lånekort men känner igen alla som kommer och skriver upp deras namn. Det händer nästan aldrig att någon är försenad eller tappar bort en bok. Det är gratis att låna. De har öppet varje dag mellan 13-17 och har mycket aktiviteter med barnen. Utgångspunkten i de saker barnen producerar, målningar och annat ska vara deras egna livserfarenheter, sa bibliotekarien som också bor i lägret. De vill också lära ut värden som vänskap och ärlighet till barnen. Varje fredag, som är en ledig dag, har de filmvisning för barnen, både dokumentärer som tecknat. De deltar i Tamers skrivarkampanjer och skickar in bidrag.När barnen gör vissa arbeten som t ex att skriva om sin stad Betlehem har bibliotekarien bestämt att de inte får använda Internet utan ska lära sig att leta i böckerna i biblioteket och skriva utifrån det. Det verkar finnas gott om datorer överallt här, som barnen kan använda all annan tid. På biblioteket träffas också en grupp studenter som är studiesvaga och får extra hjälp.Barnen på centret hade en egen rap-grupp där de lär sig skriva texter, sjunga och spela instrument.
Vi åkte tillbaka in till Betlehem och gick genom gamla stan där vi köpte lite mer souvenirer. Målet var födelsekyrkan, alltså en kyrka de byggt på platsen där Jesus sägs vara född. Det var dock inget stall längre. Invändigt var kyrkan fylld av vackra lampkronor, ikoner och altartavlor. Själva födelseplatsen ligger nere i källaren och är markerad med en silverstjärna/skål i en öppning i väggen. Vi hann också äta med kordinatörerna och träffade ännu en av dem.
Sedan var det dags att åka hem. Det regnade och blåste så trafiken var ganska igenproppad men hem kom vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar