Vintertid igen!

Hemma igen. Ungefär lika svårt som det var att förstå i början när vi kom till Israel/Palestina att det då var var 25 grader varmt och sol, ungefär lika svårt är det nu att förstå att det faktiskt inte blir varmare och ljusare än det här gråmurret utanför fönstret. Vi har också fått ställa om våra klockor till sommartid två gånger, först natten innan vi åkte, eftersom Israel kör på evig sommartid och nu igår kväll igen. Vintertid i dubbel bemärkelse alltså. Det känns dock som att hjärtat är varmt, av alla fina möten. Vårt arbete och engagemang kommer nog också att fortsätta brinna.

Från Getsemane till Svedmyra och Skarpnäck

Jerusalem ville den sista dagen värma upp oss frusna nordbor med 25 grader i luften. Vi åt frukost med solen som kikade in på oss. Efter att ha sett Getsemane trädgård och Jungfru Maria grav på en 20 min gav vi oss av mot Ben Gurion flygplatsen. Det var med mycket fjärilar i magen eftersom vi visste vad som väntade. Det obligatoriska förhöret om vad vi gjort, vilka vi träffat, om vi fått något av någon och med särkild hänvinsning mot palestinier, blev dock ganska kort innan vi fick våra okej-lappar på allt. Vi fick veta att den israeliska säkerhetspersonalen fått kritik från flygbolagen för att de försenar resenärerna så mycket. Scanningen av väskorna och isärplockningen av vår packning tog dock sin lilla tid. Jag höll på att krevera för jag ville gå på toaletten och Kristofer kreverade över att de kollade scannade samma sak tio gånger och att de var så låångsamma. Här skulle behövas processakartläggning! När bagaget var klart skulle de kolla oss också, närgången kroppsvisitering och scanning av skor. Detta görs alltså med alla utländska turister men det kan vara godtyckligt hur noga. En svensk kvinna från TCO som vi kom i samspråk med hade fått en jätteagressiv kvinna på halsen som kollade hennes bagage. När hon fann en bok om palestina höll hon på att gå i taket och scannade den gång på gång. Slutligen slet hon sönder dragkedjan på väskan. På nåder fick hon tejp att laga ihop den med. Skämt å sido så kan sån här behandling kännas ganska förnedrande speciellt om man inte varit med om det innan.
Nåväl, helt mör efter all anspänning gjorde vi en shopping av våra sista schekel och boardade planet till Wien. Där stod vi sedan en timme och väntade på tillstånd att få lyfta. Förseningar är av ovannämnda skäl väldigt vanliga från Ben Gurion-flygplatsen. En och en halv timme efter tid var vi i luften och kampen om att hinna med anslutningsflygen hade börjat. Fem anslutningar ropades ut att de inte skulle hinna utan skulle få övernatta i Wien. Vi frågade och väntade. En halvtimme drygt hade vi på oss, skulle det gå? Tjugo min innan landning fick vi ett "Your fine". De som hade anslutningar till bland annat Göteborg 20.15 vi stanna, vårt till Stockholm gick 20.25. Vi sprang genom hela terminalbyggnaden.
Kvällen avslutades med trevligt samspråk med några Volvo maskinförsäljar/reparatörer som varit på Cypern. Framme på Arlanda var det ytterligare en osäkerhet, hade bagaget hängt med? Med väska och allt bestämde vi oss för att ta en taxi hem till Svedmyra och Skarpnäck, där vi landade strax innan midnatt.

Avsked

På onsdagen hade vi ett frukostmöte med Maan som har idéer om ett projekt han vill göra med oss. Efter att ha checkat ut från Grand Park där vi haft det så bra och bevämt åkte vi en sväng till Tamers kontor. Äntligen hade hela Tamer-personalgruppen fått ha ett möte och sitta ner tillsammans. Sedan priset i maj har det varit väldigt intensivt, många resor utomlands, besök och folk som vill jobba med dem i olika projekt. Gruppen tog ett kort break när vi kom i alla fall och vi fick med oss en hel bunt med böcker tillbaka till Stockholm och Internationella biblioteket. Gåvor utbyttes och hälsningar. Renad hälsar till Larry och Inga, ska vi komma ihåg att framföra.
Vi begav oss mot Jerusalem. Sista natten blev på Jerusalem hotell precis vid Damaskus gate och bussarna till Ramallah. Hotellet är ett gammalt palats och är renoverat för att vara i 1800-tals orientalisk stil rejäla mörka trämöbler, fina hantverk och personlig stil. Det gav en hemmakänsla. Skönast var golvet med stora stenar, ljumna till temperaturen som man kunde gå runt barfota på. Vi tog en sist tur neråt gamla stan, hade inte orken trytit så här sista dan så hade vi gått upp till klippmoskén, nu blev det istället en shoppingtur längs Via Dolorosa. Innan vi hunnit blinka hade vi blivit indragna i tio affärer, bjudna på te och kaffe samt av smått agressiva försäljare köpt diverse bling bling, klädstycken och backgammonspel. Vad var det som hände? Nåja, väl hemma så kunde vi ändå summera att det var användbara grejer vi råkat få med oss även om börsen gapade tom.
Vi hade soft häng på hotellet med engelska Al-Jazzera. Det känns verkligen som att vara i händelsernas centrum när de har en live-debatt med en oberoende palestinsk politiker i Ramallah och en militärperson från Texas, involverad i Israels försvar. Efter det livebilder från expropiering av ett hus från en palestinsk familj i östra Jerusalem av israeliska bosättare som Ban Ki-Moon sedan går ut och fördömer.
Äntligen fick vi käka på den finna utserveringen med vindruvor växande i taket och utsikt över gamla stan i Jerusalem, som tillhör hotellet. Det var dock på håret eftersom restaurangen är väldigt populär och stora sällskap med utlänningar ute på liknande uppdrag som oss har bokat bord.

Hemma hos Renad

Efter Elsa Marstons föredrag, följde vi med Renad Qubbaj, som är General director för Tamer, hem. Hon bodde i ett jättefint hus och vi fick träffa hennes fina döttrar, Nora som är tonåring och precis kandiderat till och blivit elevrådsordförande på sin skola och samt lilla Newal (?) som älskar att prata engelska. Renad bjöd på färsk fänkål eftersom det skulle vara bra mot att jag kände mig lite lätt illamående, mandariner från sin mammas trädgård, nötter och Kristofer fick en rejäl whiskey. Renad ville veta vad vårt generella intryck av Tamers arbete var. Vi sammanfattade det i att vi 1) tagit stort intryck av Tamers förmåga att skapa kreativa arenor för barn och unga där de får stöd, kan agera fritt och utvecklas som skapande varelser.
2) Att Tamer verkar sätta ambitionsnivån väldigt högt i sitt arbete med barn och unga, deras mål är inte att de som ska lära sig läsa och skriva utan att de ska bli författare, journalister och poeter.
3) Att Tamer i sitt arbete vill skola goda demokratiska medborgare i en framtida palestinsk stat och att de i detta lär ut bra värderingar som ärlighet, kamratskap och förtrolighet.
Renad sa inte emot oss i vår analys, hon inflikade att Tamers arbete är inriktat på kvalitet istället för kvantitet. Hellre göra något som är bra och nå ut till färre.

Sista dagen i Ramallah

Nu är vi Jerusalem igen. I bakgrunden hörs ett böneutrop från moskéen i närheten av vårt hotell.
Igår var det var sista dag i Ramallah. Vi skulle hålla workshop för palestinska bibliotekarier om Stockholms Stadsbibliotek och hur vi jobbar och hur man kan jobba med sociala medier, bland annat igenom Kista Idea Lab. Seminariet ägde rum mitt i centrala Ramallah på Tamers gamla kontor som numera är bibliotek och samlingsplats för en av Tamers ungdomsgrupper. Vi fick många frågor om vårt arbete eftersom de sa att det var ovanligt med en föreläsning av bibliotekarier, oftast var det författare och representanter för organisationer som besökte. De frågade och vi berättade om alla olika sätt som vi jobbar gentemot skolan/elever/lärare. Det mesta gjorde de också på ett eller annat sätt men inte så organiserat som vi. Aidnan Chambers var också ett nytt namn även om de har liknande boksamtal. Bibliotekarierna var från olika ställen på Västbanken och Jerusalem, från Tamers bibliotek, palestinska Kulturdepartementet, Unesco och Palestinan Women's Research & Documentation center. Eftersom många var ovana vid bloggar och sociala medier (förutom Facebook verkade det som) så blev det väldigt mycket ny information för dem. Men vi hoppas i alla fall att vi sått ett litet frö hos några av dem. Vi visade såklart även biblioteket.se och berättade om den som en integrerad katalog och webbplats där även användare kan delta och också Internationella bibliotekets sida som även finns på arabiska. Efter seminariet åt vi lunch, det blev arbisk pizza. Ett slags bröd med olika kryddor eller vit ost.

Efter lunchen så förflyttade vi oss till Tamers nya kontor i gamla delen av Ramallah för att träffa ungdomsgruppen Yaraat.
De har en egen tidning som ges ut varannan månad på arabiska. Tidningen är en bilaga i dagstidningen, Al-Ayyam, och trycks i 4000 upplagor. 500-1000 extraupplagor trycks sedan även enskilt som kan delas ut till intresserade läsare. Yaraat finns både i Gaza och på Västbanken. De samarbetar ungdomsgruppen Serbs (som vi träffade första dan) som gör bilder och illustrationer till tidningen. Skriften innhåller noveller och poesi skrivna av ungdomar på Västbanken och Gaza. Tidningen är väldigt populär t.om. den främsta palestinska poeten Mahmoud Darwish gillade den. Ungdomarna som skriver får god publicitet. Maan Samara, som nu är våran vän, var med att starta tidningen. Han liksom de andra i den första gruppen är alla etablerade författare, skribenter. Skriften grundades 1996 och var först bara en del av en sida i Al-Ayyam, sedan blev det en hel sida för att nu vara en bilaga i tidningen. Yarat anordnar även workshops och sommarläger. Många nu verksamma författare började i Yarats ungdomsgrupp vilket säger en hel del om vilken genomslagskraft Tamers arbete har.

Efter tog vi oss en lokal Taybeh-öl och vattenpipa på en krog i närheten, tillsammans med Ruba från Tamer och Anna Björkman från Anna Lindh Foundation som var på tillfälligt besök i Ramallah för att jobba på ett projekt ihop med Tamer (det är faktiskt en hel del svenskar här nere). Maan kom senare och gjorde oss sällskap.

Sedan bar det iväg igen på ett författarprogram på Ramallah största bokhandel. Den amerikanska barn- och ungdomsförfattaren Elsa Marston var på besök. Hon har specialicerat sig på att skriva berättelser om barn och ungdomars liv och vardag i mellanöstern. Hon vill skapa en annan bild av arbvärlden än den som vi ser på film och tv. Elsa vill visa att de flesta barn och ungdomar i mellanöstern har precis samma problem och liv som i västvärlden. Hon har bland annat skivit en ungdomsbok som heter "Santa Claus Baghdad" som handlar om tre olika arbiska ungdomars liv, bland annat en i Palestina.
Elsa hade gjort en sammanställning av barn- och ungdomsböcker om Palestina utgivna i USA. Utifrån detta gav hon en uppfattning om hur bilden sett ut av Palestiner. Hon presenterade det i form av fem olika kategorier som även verkade vara kronologiska till viss del.
1) Den första kategorin utgörs av böcker som säger att det fanns inga Palestinier. Palestina var ett land utan folk. Hit hörde en bilderbok, faktiskt skriven av en vän till Elsa som hon sökt diskussion med, om hur israelerna planterat träd där det innan enligt boken inte hade funnits några träd.
2) Den andra kategorin avhandlade böcker som hade ett försoningstema. Som till exempel en bok från 70-talet om hur en Kibbutz kommer väl överrens med den närliggande arabiska byn. Här ingår också böcker som berättar om hur judarna som var mer civilserade har lyft till araberna till en högre nivå.
3) Den tredje kategorin utgörs av böcker som beskriver den verkliga situationen. Elsa berättar om en bok kallad My Friend - My Enemy, som tyvärr sedan länge är slut på förlaget. Den handlar om en ung man som överlever nazisternas koncentrationsläger, kommer till Israel och vill bara leva ett liv i fred och jobba med jorbruk, några andra vill dock kasta landet in i krig, och den unga mannen råkar bli vittne till en israelisk massaker på palestinier, samtidigt har han blivit vän med en palestiner. En annan bok Elsa rekomenderar men som också var slut på förlag var Mahmouds story av Iris Noble, som baseras på en riktig historia om en palestinsk pojke från medelklassfamilj och vad som händer med honom vid delningen av landet 1948.
4) Den fjärde kategorin är ganska nypublicerade böcker. De kom efter 1990-talet och den första Intifadan, Oslo-avtalet, när världen hade börjat förstå att situationen inte var så bra. Elsa nämnde en bok, Cities secrets nånting, samt Samir and Jonathan, A stone in my hand en bilderbok om en tjej i Gaza, en bilderbok kallad Snow in Jerusalem och hur en palestinsk och en israelisk pojke matar samma hemlösa katt utan att veta om det och hur det går när katten får kattungar.
Även A little piece of ground av Elisabeth Laird, en historie sedd från en pojkes perspektiv om hur han ser de israeliska soldaterna. Det blev en debatt när boken kom och därför dröjde det ett tag innan den publicerades i USA. Författarens svar på att hon inte skulle ha tagit med det israeliska perspektivet är att hon skrivit från pojkens synvinkel. I England tog dock alla boken i försvar. Boken har nu blivit översatt till arabiska och vi fick med oss exemplar till biblioteket.
5) Sista kategorin är böcker som tar ställning för palestinierna, eller speglar deras liv och historia. Flera förläggare känner sig nu tillräckligt säkra för att publicera sådana böcker. The Shepherds grandaughter som Renad faktiskt lånade ut till oss och Linda började läsa, är en modern historia om en liten flicka som vill ta efter sin farfar och bli fårherde och som stöter på problem i de israeliska bosättningarn men får oväntad hjälp genom en oväntad vänskap.
De andra böckerna är Elsa Marston.

Efter detta uppstod en diskussion om lite allt möjligt. Olivträden togs upp som en viktig symbol för palestinierna. Då menade nån att vi måste inse att vattenfrågan är viktigare, snart har vi inget vatten här, att israelerna reglerar det så, vi måste sluta vara sentimentala och tänka praktiskt. Först vatten sen olivträd.
En deltagare menade att palestinierna är utrotningshotade som levande i ett eget land, hon jämförde med indianerna och aboriginerna. Då gjorde Elsa en reflektion att det kanske är därför som USA och andra stater nånstans accepterar det som sker, för att de en gång gjort samma sak de själva. Elsa jämförde här att nybyggarna/amerikanerna dödat 60 000000 bufflar och det var en av huvudskälen till att indianerna, genom att deras försörjning dog, själva dog ut - Elsa jämförde detta med skövlandet av olivträden.

Födelsekyrka och flyktingläger

Idag gjorde vi en lång tripp. Först till byn Abu Dis som ligger precis på gränsen till Jerusalem. Jag, Linda fick återse mitt gamla bibliotek som jag var med att starta upp 1993. Eller rättare sagt biblioteket startade 1992 men vi fyllde det med översatta svenska bilderböcker från Dar al muna-förlag. Då var det bara ett rum och utan så mycket innehåll. Nu var det utbyggt flera gånger om och fyllt av aktivitet. Ali Ayyad, som ägde hotellet vi bodde på då och vars familj äger merparten av byn och som även arbetar som volontär i centret, visade oss runt i lokalerna. Det var väldigt roligt att träffa honom igen, på något sätt såg han ut precis som då och han kom också ihåg mig även om det var 16 år sedan.
Förutom På nedervåningen var det dagis, och vi fick träffa flera grupper småttningar. Det fanns flera fina lekrum även ett halvt utomhus med träklätterställningar/småhus som de byggt efter svensk modell men med snickare från byn. Ali och hans norska fru Signe hade byggt till en ovanvåning till lokalerna med en sprialtrappa de konstruerat själva. På ovanvåningen fanns ett rum för barnen att måla/göra konst med en pedagog, det fanns ett stort datorrum och även ett rum där de gjorde ett lokalt magazin för centret. Ali berättade att det var de barnen som var små när centret startade som nu läst på högskolan journalistik och undervisade de mindre barnen och hjälpte de att göra tidningen.
- Det är det vi kallar en full cirkel, sa Ali.
Centret är som ett rekreationscenter för barnen, inget tvång som i skolan. Vi palestinier måste lära oss att bli uppfinnare för att överleva menar Ali.
När vi satte oss ner och tog lite te tillsammans berättade Ali om den strid han själv varit inblandad i de senaste sex åren. Han var ägare till Cliff Hotel i byn Abu Dis men precis på gränsen till Jerusalem. På senare år hade han hyrt ut rum till lärare från universitetet där. Ali berättar att militären och bosättarna började vilja komma åt hotellet. De erbjöd honom mycket pengar men han ville inte sälja. När han inte ville sälja sa de att vi har andra sätt. De började att ha militärövningar på hotellets baksida och bryta sig in då och då och skrämde på det viset iväg gästerna. Därefter kom byggandet av den israeliska muren, det visade sig att de ville bygga muren rak igenom hotellets mark så att hotellet själv skulle hamna på Jerusalemsidan och under israelisk kontroll. Eftersom hotellet stått tomt sedan gästerna skrämts iväg ville de använda sig av lagen om att frånvarande ägare och konfiskera det. Komiskt är att samtidigt som hotellet enligt militären är på Jerusalemsidan har Ali och de andra i byn fått nya identitetskort som säger att de bor på Västbanken vilket gör att han inte ens får besöka hotellet. Ali ville inte ge sig utan strid, han menar att det är en principfråga. Nu har den juridiska processen pågått under sex år och frågan om hotellet är storpolitik både den norska, likväl som den svenska och den brittiska utrikesministern, t o m Condolezza Rice har tagit upp frågan med den israeliska regeringen.
I februari äger de nästa förhandlingar rum. Ali får dock bara närvara genom ombud eftersom Israel betraktar honom som en fienden till staten Israel på grund av att han stämt dem. Han har dock många inflytelserika vänner som stödjer honom, hans fru jobbar på det norska konsulatet och både folk därifrån, från det svenska konsultatet och många andra kommer att närvara.
Ali menar att han inte valt att ta strid, det tvingades på honom. Han har dock uppnått små segrar som att israelerna bara byggt el-stängsel vid hotellet och inte den höga muren som överallt annars. Han är den enda som lyckats stoppa muren på något sätt.
Genom att sätta upp muren förhindrar de all möjlighet till kommunutveckling. Kommunerna blir tillfälliga och folket trycks in. Ali tror att detta på lång sikt kommer att leda till en katastrof men genom att bygga muren så kommer explosionen ske på insidan. Ett dystert scenario.
- Om jag inte har något land att leva på finns det ingen anledning för mig att bo här. Till syvende och sist handlar det om att du måste välja på att bara överleva för dagen eller kämpa för värdighet.

Efter en massa hälsningar och fotosessioner gav vi oss iväg till Betlehem. Två kordinatörer från Tamer tog emot oss och visade oss runt. Vi började på universitetsbiblioteket i Betlehem. Ännu ett stort fint bibliotek. Enbart studenterna som är inskrivna på biblioteket får låna hem böcker fick veta men även andra studenter kunde använda litteraturen på plats. Max fyra böcker och två veckor. Det verkar vara samma låneregler överallt. Här hade de dock scanner i disken och en avlarmningsplatta eftersom där var larmbågar. De hade en speciell samling för litteratur om Palestina, den största kanske. Som en rolig överraskning fanns ett litet palestinskt museum inrymt brevid specialsamlingen. Kläder, föremål, foton, musikinstrument, t o m kalkstensfossiler ställdes ut. Det fanns också väldigt informativ skyltar om mattradtioner, hustyper, olivträd, folkdans etc. Jag sa till de att de borde skapa en hemsida av materialet, det var både fint presenterat och informativt.

Därefter åkte vi till Dheisheh flyktingläger strax utanför Betlehem. Lägret har varit där sedan 1949 så det är permanenta bostäder, skillnaden är att det är väldigt trångt och lite mer trasigt och sopor på gatorna. Jag fotade mycket alla häftiga väggmålningar som fanns. Först besökte vi ett aktivitetscenter där de bland annat sålde hantverk som var tillverkat av kvinnorna i byn vilket var ett sätt för dem att få en inkomst. Vi passade på att shoppa loss på väskor, bonader, plånböcker, mobiltelefonhållare broderade i vackra färger.
Därefter tittade vi på biblioteket som drivs med stöd av Tamer. En bibliotekarie arbetar där men till sin hjälp har hon flera volontärer. Biblioteket har funnits i tio år och har 3000 böcker, varav 1000 barnböcker. De har inga lånekort men känner igen alla som kommer och skriver upp deras namn. Det händer nästan aldrig att någon är försenad eller tappar bort en bok. Det är gratis att låna. De har öppet varje dag mellan 13-17 och har mycket aktiviteter med barnen. Utgångspunkten i de saker barnen producerar, målningar och annat ska vara deras egna livserfarenheter, sa bibliotekarien som också bor i lägret. De vill också lära ut värden som vänskap och ärlighet till barnen. Varje fredag, som är en ledig dag, har de filmvisning för barnen, både dokumentärer som tecknat. De deltar i Tamers skrivarkampanjer och skickar in bidrag.När barnen gör vissa arbeten som t ex att skriva om sin stad Betlehem har bibliotekarien bestämt att de inte får använda Internet utan ska lära sig att leta i böckerna i biblioteket och skriva utifrån det. Det verkar finnas gott om datorer överallt här, som barnen kan använda all annan tid. På biblioteket träffas också en grupp studenter som är studiesvaga och får extra hjälp.Barnen på centret hade en egen rap-grupp där de lär sig skriva texter, sjunga och spela instrument.

Vi åkte tillbaka in till Betlehem och gick genom gamla stan där vi köpte lite mer souvenirer. Målet var födelsekyrkan, alltså en kyrka de byggt på platsen där Jesus sägs vara född. Det var dock inget stall längre. Invändigt var kyrkan fylld av vackra lampkronor, ikoner och altartavlor. Själva födelseplatsen ligger nere i källaren och är markerad med en silverstjärna/skål i en öppning i väggen. Vi hann också äta med kordinatörerna och träffade ännu en av dem.

Sedan var det dags att åka hem. Det regnade och blåste så trafiken var ganska igenproppad men hem kom vi.

Gamla Nablus och olivoljeplock

Idag åkte vi längs slingriga vägar genom berg och dalar med olivlundar till Nablus.
Som tur var hade vi åksjukepiller i form av tuggummin som vi tuggade glatt på.
Nasrin, Tamers Field Cordinator i Nablus, kom med sin man Malik och hade förberett ett superprogram för oss. Tamer använder sig av Field Cordinators för att utföra arbete på de bibliotek som ingår i deras nätverk. Nasrin distribuerar böcker från Tamer, tyckte hon sa två tusen i år. I Nablusområdet ingår tio bibliotek. I sitt jobb genomför hon också Tamers kampanjer som t ex Donate a book-kampanjen som de har den 15 november varje år. Då knackar barn från biblioteken dörr och ber folk att ge en bok. Det kan vara vilken bok som helst. Böckerna samlas sedan in och ges dit de behövs. I år ingår även i kampanjen att du kan donera en historia om Jerusalem eftersom Jerusalem är temat för deras kulturkampanj. Nasrin håller i utbildningar för bibliotekarierna i området, det kan vara i drama, att göra olika pyssel som handdockor till exempel, eller kunskapsorganisering som att använda Dewey-klassificering.
Först tittade vi på stadsbiblioteket i Nablus, det hade 80 000 böcker och några specialavdelningar som t ex en Amnesty avdelning med deras rapporter, en avdelning där en palestinsk författare Padri Tuqan donerat sin boksamling och en avdelning där fångar som släppts ur det israeliska fängelset donerat sina böcker.
Biblioteket innehöll också förutom den vanliga littoneraturen dokument från kommunfullmäktige.
De var 40 (!) anställda totalt, biblioteket var finansierat genom kommunala medel. Ungefär 30 besökare kom en vanlig dag och då var det mest studenter som behövde hjälp med sina uppsatser. Förutom den kategorin kom även mammor som var hemma med barn och äldre farbröder. De dagar som folk var lediga kunde det vara riktigt crowded. Biblioteket hade öppet 8-15, innan den andra intifadan hade de öppet även kvällstid men eftersom folk då slutade komma stängde de, nu funderar de på att öppna mer igen. Låntagarna hade inplastade lånekort med ett eget nummer, det kostade 20 kronor per år för barn och studenter och någon tia mer kanske för vuxna. De kunde ha tre böcker hemma samtidigt, för barn två och i två veckor. De kände till automatiserade utlåningssystem och det var uppe till diskussion men inget bestämt än, på Universitetsbiblioteket i Nablus hade de dock det redan. Med 40 anställda på 30 besökare verkar det kanske ändå vettigare med manuell betjäning. Utanför biblioteket fanns en jättefin trädgård där de gjorde olika arrangemang, som uppläsningar, litteraturdiskussioner och konstfestivaler.
Efter biblioteket gick vi en tur i gamla stan i Nablus, den var jättegammal, hur gammal visste de inte, Sa'lladin hade i alla fall grundat en moské där vars husgrund fortfarande fanns kvar. Här såldes vagnar med färsk frukt och grönt av alla de slag. Vi köpte kanske Palestinas bästa kaffe på ett ställe där de malde bönorna direkt. Det fanns ett gammalt turkiskt hamam och bagerier med jättegoda kakor. Vad vi kunde se var vi de enda västerlänningarna där.
Mitt i gamla stan hade israelerna bombat en 400 år gammal olivtvålsfabrik, 2002. Nu var det bara ett stort hål där husgrunden stått.
Därefter åkte vi hem till Nasrins fasters hus i Nasrins hemby Sebastia. På vägen dit i vår illgröna mercedes från 1968 (?) stoppade militären oss vid en checkpoint innan byn och undrade vad vi gjorde tillsammans med palestinier. De lät oss passera.
Fastern bjöd på traditionell mat mskhan, det var jättestora typ pitabröd som hon bakat i vedugn, lagda på varandra i flera lager. På brödet hade hon hemgjord olivolja, lök och rostade mandlar i bitar och grillad kyckling i bitar. Till det en sallad och hemmagjord yougurt på fårmjölk. Mmmmm
Innan vi gav oss iväg därifrån fick vi en visning i trädgården och den lilla olivlunden bakom huset.
Vi tog vår merca som man måste smälla igen dörrarna hårt på och fortsatte vidare till byn Sebastia för att kolla på biblioteket. De hade mycket barnlitteratur och visade en uppsjö saker barnen gjort i olika material såsom pennställ, handdockor, målningar etc. Just nu hade de ett tema med barnen att göra biblioteket vackert och barnen hade i detta målat olika motiv vid ingången.
Sebastia är en gammal romersk stad, de romerska ruinerna löper runtom hela byn. En väg har romerska koloner på båda sidor hela vägen och vid slutet av väggen stora murar där stadsportarna förut satt. Vi stannade till vid den nästan intakta amfiteatern. Utsikten över bergen och dalarna därifrån var magnifik, inga bosättningar fanns på bergstopparna för ovanlighetens skull. En gammal förbannelse från historisk tid då många judar dödades där gjorde att de inte vill bo i den dalen.
Luften kändes som balsam och från alla håll i dalen kom minaretutroparnas röster då det var middagsbön. Det kändes lite förtrollat och som att man gärna stannat kvar.
Nasrin och Malik frågade om vi ville vara med och skörda oliver(!) Vilket vi också gjorde. De la ut stora presenningar under träden och skakade dem, slog med pinnar och plockade för hand. Kristofer gick upp på en stege för att plocka och då retades Nasrin med honom och de kastade oliver på varandra. Samtidigt som de plockade oliver gallrade de träden, sågade bort sticklingar till kvistar så att de skulle få tillräcklig med näring. De torra kvistarna använde de sedan som eld för att göra en brasa och koka te som vi drack med mycket socker i små glasmuggar. Det var en riktigt gammal kvinna där, med en palestinasjal om huvudet som skämtade och skojgrälade på männen. De sa att hennes man dött alldeles för tidigt, det var därför hon var så där, och så fortsatte de att gnabbas.
De håller på med olivskörden under en månad från 15 oktober till 15 november och från tidiga morgonen till solnedgången. De som kan deltar, eller ibland tar ledigt från jobb. Familjen har sina träd tillsammans. Nasrins faster hade 15 träd och de gav tre stoora dunkar med olivolja.
Vi kollade på ett träd när vi var vid den romerska stadsporten som de sa var från romartiden och olivträden är ofta hundratals år eller ibland tusentals år gamla. Att skövla de som de israeliska soldaterna ibland gör får stora konsekvenser.
Vi fortsatte till olivpressen där de gör olivoljan. Det var som en liten fabrikslokal och de visade oss runt i alla steg i processen från rengöring till separering och så fick vi smaka på den otroligt mjuka, fylliga, fantastiska olivoljan.
Därefter slutade dagen med Nasrin och Malik. Vi överlämnade en tygkasse med Stockholms stadsbiblioteks grejer i och lite pennor och sånt att distribueras till biblioteken i området.
Vi for hem med åksjuketugummi längs slingriga vägar. En annan Nasrin som jobbar på Tamers kontor i Ramallah hade bjudit hem oss på middag. Även Nivin och Adeline som följt med oss hela dagen som guide deltog, plus en massa familj. Det var supertrevligt också väldigt avslappnat, mycket skratt, en hel del Tamersnack och den andra mest kända palestinska maträtten, också ris med kyckling och mandel, fyllda auberigine och zucchini. Till efterrätt hade Nasrin gjort den speciella Nabluskakan, som vi inte hunnit äta innan under dagen. Plus en Ramadankaka som de sparat i frysen och nu friterade till oss.
Därefter rullade vi hem till hotellet och passade på att ta ett kort på våra gravidmagar när vi kom upp på rummet.
Nu har Kristofer skypat med sin flickvän och jag har tagit en Gin och Tonic med en massa mötesdeltagare från nån konferens nere i matsalen.
Over and out.

Ett späckat schema

Idag hade vi verkligen fullt upp från klockan halv nio på förmiddagen till sen kväll. Vi började på Al-Bireh folkbibliotek i Ramallah. Biblioteket var väldigt luftigt och vackert. De hade en sektion med arabisk litteratur samt en med fransk och engelsk. Biblioteket är öppet kl. 8-15. Max antal lån är tre och under två veckor. Många som sitter på biblioteket är studenter som arbetar med sina magisteruppsatser. De får mycket hjälp från bibliotekarierna. När vi var på besök pågick franskaundervisning i ett anslutande rum och biblioteket anordnar också språkkaféer. Vi blev inbjudna att sitta ner hos Abu Jamil, föreståndare för biblioteket. Han berättade att biblioteket funnits sedan 1966 och startades av volontärer under en tid då frivilligarbete skulle bygga samhället. Han berättade att personalen gör allt för biblioteket ska vara en lässtimulerande plats. Det ska vara rent, spatiöst, ljust och med mycket nya böcker. Det finns tolv anställda. Biblioteket har 35 000 böcker på arabiska, 2000 engelska och 1000 böcker på franska. Innan hade de ett litet bestånd av cd och dvd också men sen resonerade de att det kan folk köpa själva. Däremot finns det en samling dokumentärer om Palestina.
På biblioteket finns även datorer att låna.
- Jag tycker om ljudet av papper berättar Abu Jamil, som själv inte har någon dator på sitt arbetsrum, däremot vet jag att internet inneburit en stor revolution.
Han menade att många barn använde datorerna bara för underhållning och att biblioteket ville få de att också läsa böcker. Biblioteket har en Online katalog vilket gör att det även kommer långväga besökare. Det största problemet för Al-bireh biblioteket är att få dit nya böcker. De engelska böckerna kommer från en bokhandel i Jerusalem eller köps från Amazon.com. De arabiska böckerna däremot måste inhandlas i Kairo, Amman och Beirut och fraktas in i Palestina. Vid gränsen blir de ofta stoppade och kvarhållna, om de israeliska soldaterna får veta att böckerna är ämnade för bibliotek och några av böckerna är politiska eller historiska så kan de fastna där en månad under förevänding att böckerna ska läsas igenom först eller att de inte kommer fram alls. 1978 fick biblioteket stänga under tio dagar för att det, som det hette, fanns förbjudna böcker där och Abu Jamil själv blev arresterad. Israel lägger också på en hög skatt på böckerna så att en bok som i inköp kostar 10 dollar i slutändan kostar 15-16 dollar. Vi avslutade samtalet med att överlämna en tygpåse från Stockholms Stadsbibliotek till Abu Jamil och hans personal varpå han plockade ner den fina bonaden med texten Al-Bireh Municipality som hängde på väggen. Av senare besökare fick vi höra att nu hänger vår tygpåse där istället.
På bottenplan av Al-Bireh-biblioteket fanns en stor barnavdelning med mycket aktiviteter och besök. I ett rum bredvid denna fanns ett rum för forskning kring barns villkor med böcker och tiskrifter. Detta var finansierat av Anna Lindh foundation. Utanför biblioteket ligger också en stor lekpark för barn med grönområden, klätterställningar, ett litet hus för teaterföreställningar och ett större för sportaktiviteter. Här brukade familjerna komma och ha pick-nick på lediga dagar. Det kostade fyra kronor i inträde för att gå in.
Färden gick vidare till det Ramallah Public Library. Det är det äldsta biblioteket i Palestina, från 1957. De har 45 000 böcker, på arabiska och engelska. Studenter från hela Palestina kommer till Ramallah Public Library. Här finns också OPAC. Biblioteket är uppdelat i en avdelning för referensböcker, en med böcker för utlåning och en med barnböcker. Inte alla böcker är katalogiserade utan personalen arbetar med det. Det största problemet för Ramallah folkbibliotek är att ytan inte räcker till. Gallring var dock inte aktuellt.
- Eftersom den politiska situationen ser ut som den gör så behåller vi varje bok vi kan få hit, berättade bibliotekarien som visade oss runt.
Till biblioteket kommer 20-25 personer varje dag, om det är mycket, 50 personer. De flesta är liksom på Al-Bireh biblioteket studenter som arbetar med sina slutuppsatser. Biblioteket har tio anställda och de hoppas på att kunna få pengar från kommunen att anställa fler. För oss framstår det som väldigt personaltätt men referensarbetet med studenterna är också väldigt tidskrävande.
- Förut var det många fler som kom men på grund av checkpoints och svårigheter att ta sig fram så har det blivit färre. Innan kom många bara för att kolla internet, berättar bibliotekarien.
För att få ett lånekort kostar det 25 schekel per år för studenter och 35 schekel för vuxna, 15 för barn. En schekel motsvaras ungefär av två svenska kronor, så tänk det dubbla. Barn får låna två böcker och vuxna fyra till fem böcker och i två veckor.
Därefter slänger vi oss i en taxi och far genom stan upp i bergen till Bir Zeit universitetet. Adeline har stämt möte med sina kusin och hennes kompisar som pluggar där. Campus sjuder av unga människor och liv, utsikten över dalen härifrån är magnifik. Vi börjar med att träffa litteraturprofessor Mahmood Al Atshan. En man som strålar av glädje och entusiasm inför sitt arbete. På skämt eller inte så berättade han att eleverna firade varje morgon när han kom till jobbet. Att han var populär märktes, under den tid vi var där kom det hela tiden in nya studenter som ville prata och fråga, samt assistera professorn som också är synskadad. Mahmood Al Atshan är speciellt förtjust i svensk barnlitteratur, hyllorna i hans rum innehåller klassuppsättningar av Pippi eller Jenan som hon heter på arabiska och andra svenska barnboksklassiker. Hans elever arbetade med djupanalys av dessa böcker.
- Det är medryckande böcker som stimulerar fantasi och den mentala utvecklingen hos barn. Av exemplet Tommy och Annika lär vi oss t ex att föräldrar ska ge sina barn utrymme, säger Mahmood Al Atsan.
I undervisningen för professor Al Atsan ingår också att skriva berättelser, läsa poesi, arrangera så kallade kulturtorg.
- Det är viktigt att eleverna inte bara lär sig sitt ämne utan också utvecklas som människor.
Vi fortsätter rundvandringen med Adeline och hennes kusin med kompisar. Kusinen berättar att Bir Zeit universitetet har ungefär 8000 studenter. Avgiften för att gå där ligger på 1000-1500 dollar per termin. Adeline säger att många inte har råd att bekosta utbildning för sina barn och att det samtidigt inte finns några jobb vilket gör att många ungdomar går utan bådadera.
Vi tittar på universitetsbiblioteket. Det är i fyra plan och har funnits lika länge som universitetet, sedan 1965. Varje år när det kommer nya studenter får de vara med på fem träffar om hur man använder biblioteket och hur man söker information. Katalogen finns även online. De använder Library of congress som klassifikationssystem istället för folkbiblioteken som använder Dewey. Trettio personer jobbar i biblioteket. Vi blir visade runt att den it-ansvariga. Biblioteket har 120 000 böcker. Merparten av litteraturen är på engelska eftersom alla kurser är på engelska förutom litteraturkurserna där det undervisas på arabiska. Elevernas uppsatser digitaliseras och läggs ut på universitets hemsida.
Vi drar vidare till kafeterian för lunch. Där är det high life. Hög musik och massor av häng. På toaletten stötte Kristofer ihop med ett gäng unga killar som rökte andra saker än tobak. ´
Från universitetet tog vi en minibuss. Många skulle åka samtidigt och till slut lyckades vi komma på en buss innan den fylldes. Vi åkte till gamla Ramallah och Tamers nya kontor. Där var det eftermiddagsverksamhet för barnen i kvarteret. Vi skulle hålla i den. Lite nervöst.
Barnen som var ute på gården och lekte samlades i biblioteket. Nashrin skulle assistera oss och Adeline tolka åt oss. Vi hade med boken Flyg alfons på svenska och arabiska. Först läste Kristofer med stor inlevelse om hur Alfons pappa bara ville städa och göra vuxensaker men hur Alfons får honom att klä ut sig till en tant med klänning och läppstift och tillsammans flyger de ut i rymden. Efter att Kristofer läst ett uppslag tog Nashrin över och läste på arabiska om Burhan och hans pappa. Barnen var väldigt fokuserade. Efter att vi läst boken tog jag, Linda, fram ett blädderblock och gjorde en glad gubbe, en ledsen gubbe, ett frågetecken och en pusselbit. "Vad var det som du speciellt gillade med boken, frågade jag." Frågan översattes och Nashrin fångade upp och diskuterade med barnen. "Att de lekte tillsammans pappa och Alfons" "Att de flög i rymden, svarade barnen." Sen frågade jag: "Var det något särskilt som du inte gillade?" "När pappa inte hade tid med Alfons, svarade ett av barnen" Och därefter: "Var det något som var konstigt i boken?" "Att han klädde sig till en tant, sa någon." Slutligen så tittade vi på allt vi skrivit upp på bilderblocket och försökte se mönster i det barnen sagt. Vad handlar boken om? En slutledning var att den handlar om att vuxna egentligen också vill leka.
Efter boksamtalet så delade vi ut Pippi och Lasse-Maja-vykort som vi fått med oss från Bokhandeln Bokspindeln i Stockholm.
Efter detta gick vi upp en trappa i huset för att träffa ungdomsgruppen Voices som är en av Tamers tre ungdomsgrupper. Voices håller också på med skrivande precis som Yaraat men de allt de producerar är på engelska. För oss var det som att komma in i en grupp med amerikanska ungdomar, både till språk och till sätt. Voices träffas två gånger i veckan. För de som är medlemmar är det ett tryggt forum där alla kan prata öppet om sånt som berör de som unga och som palestinier. Alla känner varandra väldigt väl och respekten och tilliten är viktig.
- Här kan vi uttrycka åsikter som kanske inte är accepterade i samhället utanför, sa en deltagare.
Voices har en hemsida som ligger på Tamers sida där de publicerar artiklar, dikter och andra texter.
-Vi vill visa världen att vi är vanliga tonåringar, bortanför mediabilden av palestiner. Hemsidan är ett sätt för oss att få uttrycka känslor och tankar om allt möjligt.
Kvällen avslutades på Ramallahs finaste restaurang med kypare i frack och silverlock på maten. Här kan man om man har tur få syn på premiärminister Mahmoud Abbas och andra prominenta gäster. Vi träffade på den glada litteraturproffessorn Mahmood Al Atshan från tidigare på dan. Han satt precis med ett sällskap och berättade om mitt, Lindas, hår som han hade fått känna på, sammanträffande. Vi hade stämt möte med Maan Samara för att diskutera planer på ett fortsatt samarbete med skrivarläger för svenska och palestinska ungdomar. Vilket vi också gjorde över en gin och tonic. Något möra återvände vi sedan till hotellet.

Bil'in

Idag öste regnet ner. De tackade oss för att vi hade fört det med oss. Maan kom med sin fru och dotter och hämtade upp oss. Idag är helgdag här.
Vi åkte till byn där Maan kommer ifrån Bil'in, en halvtimmes färd iväg. Genom dalar med olivträd, på kurviga vägar och med små översvämningar efter vägen. Kristofer hade inte varit så åksjuk sedan han var liten.
Väl framme hamnade vi direkt i hetluften. Varje fredag har de i Bil'in en stor fredsmanifestation. Folk kommer resande från hela Palestina/Israel för att delta tillsammans med många utlänningar och folk från byn. Protesten gäller byggande av den Israeliska säkerhetsmuren som de dragit genom byn och på kullarna runt om har det byggts nya bosättningar.
De modigaste stod längst framme vid muren och nere i dalen längs med vägen var ett långt band med folk i regnkappor och med paraplyer, skorna blev genast fulla av röd lera när vi steg ur.
På håll kunde vi se hur vit rök låg tät, den israeliska militären skjöt tårgaspatron på tårgaspatron från en kulle, över muren, mot de stillastående demonstranterna.
Då började Maan berätta om en man som för tre månader sen blev skjuten i bröstet av en tårgaspatron och avled. Han hade guidat en grupp fransmän, och hållit upp händerna och sagt åt de att inte skjuta men tårgaspatronen som egentligen hade en räckvid på 800 meter hade skjutits från 20 meters håll och som sagt träffat honom rakt i bröstet. Hans namn var Bassen Ibrahim Abu Rahmah händelsen ägde rum den 17/4 2009. Eftersom händelsen var filmad så beslöt byn att driva åtal. Soldaten som skjutit sa att han bad om ursäkt men att han handlat på order uppifrån. Den israeliska staten erbjöd pengar men vad är pengar mot liv och frihet.
Efter det begav vi oss till Manns familj som har som tradition att träffas varje fredag i föräldrarnas hem. De är fem eller sju, (sorry) syskon med barn och respektive. Föräldrarna var helt underbara, pappan hade jobbat med jordbruksdepartementet och sa att vi kunde fråga om vilken person som helst på västbanken och han skulle känna dem. Som många andra palestinier hade han suttit i fängelse för att protesterat mot ockupationen. Pappan jobbade mycket med landrättigheter tidigare så därför blev han fängslad. Han, liksom många i familjen pratade väldigt bra engelska, där fanns både ingenjörer, som museiföreståndare, socialarbetare och annat. Vi blev bjudna på kumquat, säsongens frukt direkt från träden. Efter lite social samvaro blev det dags för lunch, kyckling och bulgur med mandel samt sallad på tomat, gurka och lime och därtill yougurt.
När vi hade smält maten föjde vi med Maan för lite jobb (mannen som aldrig är ledig). Varje fredag när han hälsar på familjen har han även workshop i kreativt skrivande för en grupp 10-12 åringar i byföreningens allaktivitetshus.
I aktivitetshuset så arbetade flera volontärer från byn. Deras syfte med arbetet var att hålla barnen borta från att gå till muren och försöka ta sig igenom, tillverka egna "vapen" och försöka bråka med militären. Istället vill volontärerna att barnen ska ägna sig åt aktiviteter som utvecklar dig själva och att de ska komma att göra något meningsfullt med sitt liv. Det var ganska gripande när vi plötsligt fick veta att han som dött av att få en tårgaspatron i bröstet var den ena volontärens bror, han såg ganska berörd ut när vi sa att vi beklagade hans förlust. Sedan fick vi vara med när Maan höll workshop i kreativt skrivande för barnen. Vi fick själva göra övningarna tillsammans med barnen och vi tyckte det var väldigt roligt. Första övningen var att föreställa sig en person precis som att den stod där miniformat på bordet framför sig, och sedan skulle vi beskriva personen. I andra övningen blev vi indelade i grupper och fick skriva en berättelse utifrån bilder. Själv fick jag en tanke (Kristofer) om en social tjänst som finns på nätet www.storybird.com som fungerar precis som Maans bildövning.
Maan höll allt på både arabiska och engelska och barnen i vår grupp var riktigt duktiga på engelska, överlag känns det som att barnen är väldigt välutbildade. Läsning och skrivande verkar ha högre status här än hemma och att det prioriteras högre.
Maans projekt syftade till att barnen skulle kunna beskriva sina upplevelser av säkerhetsmuren och hur det är att leva i Bi'lin och att deras historier sedan ska publiceras i en bok.
För att de ska kunna göra detta behöver de först lära sig att beskriva intryck, färger, former, känslor. De behöver få utveckla sitt kritiska tänkande och att sätta perspektiv på saker. Sedan ska de lära sig att sätta ihop en historia.
Maan tog även med sig artiklar och annat för att diskutera filosofi, samhälle religion med barnen. Han använde sig av musik och bilder.
Att gruppen skulle lära känna varandra och interagera var också viktigt och att de skulle våga tycka olika.
Nästa fredag kommer de till Ramallah och till Tamers kontor för första gången för att jobba där.
Både Maan och hans bror var emot den strikta politiska uppdelningen här, Fatah, Arafats gamla parti ville t ex lägga beslag på bykommittén sa brodern vilket de var emot för att de ville att den skulle vara politiskt oberoende, så Fatah fick bilda en egen grupp. Maan hade råkat ut för att han fått Hamas på sig för en dikt han publicerade när han var 17 år som de inte gillade.
Tillbaka hos familjen igen iakttog vi lite kortspel, Linda hade fem barn som lekte runt med hennes hår och försökte göra egna dreadlocks.
Därefter begav vi oss hem längs de slingriga vägarna med ständiga väggupp genom byarna. Precis innan det var dags att kräkas landade vi på hotellet och slängde oss åksjuka ner på sängarna.

Första dagen på Tamer Institute

Vinterns första dag i Ramallah. Regnmolnen hängde tunga och på kvällen kom också det första regnet på månader.
Adeline kom och hämtade oss på hotellet och tog oss till Tamers alldeles nya kontor i Gamla stan. Det var en gammal stenbyggnad i två plan, helt nyrenoverad med stöd från svenska SIDA. Vi kände oss välkomna när plaketten utanför hade både en palestinsk och en svensk flagga.
Att de valt att renovera en byggnad i gamla stan hade två skäl: dels för att anknyta till det gamla Ramallah och dels för att området är fattigt och barnen där behöver biblioteket och deras aktiviteter, annars får de leka på gatan.
Renad, generaldirektören, tog emot oss på sitt kontor. Vi överlämnade lite gåvor till de ansvariga och till biblioteket. Sedan pratade vi om Tamer och den ekonomiska situationen i Palestina. För unga människor är det väldigt svårt, för det finns få jobb, de får inte åka till Israel för att jobba, och har samtidigt inte råd att bekosta utbildningar. Ändå är det en enorm byggnadsboom i Ramallah, höghus och lyxiga byggnader byggs överallt. Adeline våran guide förklarade för oss att alla som har pengar har bott och arbetat utomlands eller gör fortfarande och åker emellan. Hon är till exempel delvis uppväxt i USA och liksom Renad har hon sin utbildning därifrån, Adeline i biokemi. Hemlandet och att vara med och bygga upp det är dock viktigare än bekvämlighet och pengar.
Renad som reser mycket sa igår till oss att det finns inget ställe där hon trivs bättre än i Ramallah. En sak som gjorde intryck på oss var också att hon berättade att hon inte varit i Jerusalem på sju år, så svårt är det att få tillstånd att passera gränsen där de byggt den israeliska säkerhetsmuren, även om Östra jerusalem är tänkt att vara del av Palestina. Det var otroligt starkt att höra.
Vi fick en rundvisning på Tamers kontor. De är tolv anställda, av de vi träffade var merparten unga kvinnor mellan 20-30 år, väldigt mycket som oss, otroligt lätta att prata med. Bland personalen är det blandat med muslimer och kristna. Därför har de ledig dag på fredag, som är muslimernas helgdag och söndag som är de kristnas, och jobbar lördagar. Stämningen på kontoret var mycket glad och skämtsam, kanske extra mycket eftersom de fått helt nya, fräscha lokaler.
Efter kontoret gick vi ner i biblioteket för att hälsa på, otroligt fint och färgglatt. Hälften av böckerna ungefär var Tamers produktion och hälften var svenska översatta böcker (!) Det här biblioteket var verkligen vad vi skulle säga ett eftermiddagsbibliotek eller aktivitetscenter som Renad sa. Vid ett-tiden började barnen titta in, fnittrade och drog sig tillbaka när de såg oss.
Varje torsdag och lördag har de aktivteter som pyssel, sagoläsning, boksamtal, dramaövningar. Det har blivit så populärt bland barnen i området att de fått dela in dem i två grupper som kommer antingen på torsdagen eller lördagen.
Sedan gick vi vidare till Tamers gamla kontor och fick samtigt en liten guidning av stan. Utbudet av butiker, restauranger och kaféer är enormt. Adeline hade svårt att tro att alla affärerna skulle kunna gå runt.
Väl framme i Tamers gamla kontor fick vi en liten guidning av biblioteket på bottenplanet. Vi fick träffa de två bibliotekarierna som berättade om biblioteket för oss. Biblioteket innehöll arabisk och engelsk litteratur och var speciellt inriktad på litteraturvetenskap kring barnlitteratur, alla ämnesområden fanns dock representerade samt en hel del skönlitteratur. Deweys klassifikationssystem användes och de hade en datoriserad katalog. Varje person kunde låna fem böcker och böckernas lånade ut på serienummer som stod skrivna i boken. Genom att söka på personens namn, vi förstod inte om de hade lånekort, så kunde de se vilka lån personerna hade. Lånetiden var två veckor och regelbundet drog bibliotekarien ut en lista och ringde upp de som var sena, vilket i och för sig sällan hände sa hon (!) Vi fick även veta att i år så skall Tamer bland annat satsa på att bygga upp skolbibliotek. Alla palestinska skolor har skolbibliotek, för enligt den palestinska skollagen så får man inte starta en skola om de inte har skolbibliotek.
När vi kom in i lokalen stod två unga killar och målade en vägg. Det visade det sig att de var en del av en av tre ungdomsgrupper som Tamer har och gärna gjorde volontärarbete för organisationen som betytt så mycket för dem.
När vi pratat klart med bibliotekarierna vilket i och för sig tog ganska lång tid, eftersom vi är lite biblioteksnördar :-) gick vi upp på ovanvåningen till Tamers gamla kontor. Där befann sig de två unga killarna vi träffat förut, som var kordnatörer för sin grupp, tillsammans med en tjej som kom strax därefter. Sen strömmade alla deras polare in och vi satte oss ner för ett samtal. De var otroligt attitydlösa och fina, även om de skämtade med 28-åriga Adeline att hon var en tant. Sjäva var de 15-20 år och gick på gymnasium, en hade hunnit börja på universitetet.
Gruppen gjorde egna filmer och teater. De skrev, producerad, assisterade av Tamer med utrustning, lokal etc. Vi frågade vad filmerna/pjäserna handlade om.
En film de gjort nyligen var om en 22-årig kille som var blind och hur hans liv såg ut. En annan om en familj där föräldrarna satt i fängelse, en syster befann sig i Palestina och en i Ukraina. Filmerna visas på olika organisationer, universitet etc. Ibland gör de filmer på uppdrag av organisationer. Senaste pjäserna de gjort var tillsammans med UNICEF under en nationell kampanj och handlad om rökning, en annan om vatten och en tredje om föroreningar. En annan pjäs handlade om hur muren gjort det så svårt att ta sig till Jerusalem.
De fick också ställa frågor till oss och de frågade lite om vårt arbete mm, efteråt fick jag reda på att de egentligen velat fråga om mitt hår men Adeline ville inte störa.
Sist men inte minst var det en kille i gruppen som kallade sig för Wise Wolf som rappade för oss och det var ärligt talat så j-a bra. Rytmen, känslan, innehållet som vi förstod litegranna av! Kolla själva: http://www.youtube.com/watch?v=BEujZEmluPc

På kvällen gick vi till det franska kulturinstitutet som delar lokal med Goetheinstitutet och såg en film av fransk filmare. Filmen hette Palestine Palestine och är en dokumentärfilm om en palestinsk dockteaterskådespelare och hur han turnerar runt i Västbanken under den andra intifadan runt år 2000. Det var en gripande film om palestinernas levnadsvilkor under ständigt våld och ockupation.
Trötta och medtagna av dagen och filmen så tog vi oss hem till hotellet för att äta middag och sova.

Framme i Ramallah

Vi är framme vid vårt mål Ramallah efter en taxitur genom den Israeliska checkpointen vid muren. Ramallah visade sig vara en modern stad med många uteställen och affärer. Vi fick en guidning av Maan från den Palestinska valmyndigheten och sedan en öl med Maan och Renad från Tamer på en restaurang. Vi pratade om vår vistelse här och om morgondagen då vi bland annat skall ha boksamtal med Palestinska barn. Alfons och Pippi skall det bli. Nu är vi på hotellet och förbereder oss för morgondagen.

Historiens och nutidens vingslag sänker sig över oss

Idag såg vi den gamla arabiska staden Jaffa. Utsikten över Tel aviv från berget var fantastisk. Det var fint där men intrycken bleknade ganska fort för sedan fortsatte vi till Jerusalem. Vi fick skjuts av en taxichafför som vi hade fått tips om. Han kommenterade som vi körde genom det moderna, rena Tel aviv med breda gator och shoppingcenter :att här sitter folk med sina laptops och sippar latte, får lån från banken, subventionerade bostäder och föräldrarledighet från sina företag när de blir gravida. I Jerusalem där lever vi Palestiner på nåder och har inga förutsättningar att bygga upp våra liv med undantag för några rika palestinier. Så var hans perspektiv.
Längs vägen till Jerusalem, längs med Västbanken, gick muren som skiljer Palestinerna från omvärlden. Det var en omtumlande syn som muren in till Kumlabunkern med taggtråd och elstängsel högst upp. Även staden Jerusalem har blivit delad i tre, förutom den Västra delen där judarna dominerar och den Östra där araberna bor så har en tredjedel som tidigare tillhörde Jerusalem också blivit avskiljd av muren.
När vi kom fram hade det strulat till sig med bokningen av hotellet på Hotel Jerusalem, kanske var de bara överbokade och de kan man förstå när man såg den fina lilla trädgården/restaurangen utanför med fågelkvitter och porlande vatten, precis vid Damaskusporten. Vi fick hjälp med att få ett rum med rabatt på Legacy hotell inte långt därifrån. Ett lyxhotell med svit och svimmingpool!
Vi hann en lite tur in i Gamla Stan innan mörkert lade sig riktigt. Gamla Jersalem känns verkligen speciellt; en plats där man är mitt i historien precis här och nu. Det kändes lite farligt och spännade på samma gång med ett myller av olika kulturer och religoner. Här går gränsen i konfliken mellan Palestina och Israel, det nya Öst- och Västberlin.
Mitt inne i basaren, på de smala, gamla stengatorna stötte vi på ett grekiskt-ortodoxt sällskap som bar ett stor träkors mellan sig. Flera svartklädda präster med de speciella fyrkantiga svarta mässorna med dok gick med gruppen. Alla sjöng tillsammans och vandrade med nedböjda huvuden. Vi blev nyfikna och gick med gruppen som svängde upp och stannade på Via Dolorosa, då förstod vi att de följde Jesus Golgata. Mitt i allt detta stämningsfulla kom en vespa och gavs plats att köra förbi, några arabiska affärsinnehavare stod och pratade så högt med en mugg kaffe i handen att de nästan överöstade prästen som berättade för gruppen.
Vi mötte soldater, chassidi-judar med korkskruvslockar, blandat med enstaka turister. Framförallt är Östra Jerusalem arabernas stadsdel och det känns som att vi hamnat i ett nytt land.
Nu sitter vi på verandan på vårt lyx-hotell och sippar på Taybeh beer, öl från Ramallah, dit vi beger oss imorgon.

Beit Ariela

Med blåser på fötterna (köpt skavsårplåster) har vi nu återvänt till hotellet.
Under merparten av dagen var vi på Beit Ariela, huvudbiblioteket. Det låg vägg i vägg med en stor teater, konstmuseum och annat. Kolosala byggnader allihopa byggda i ljust gul sten. Biblioteket var byggt 1976 men ursprungsbiblioteket som låg i Jaffa är 120 år gammalt och så också delar av samlingarna.
Vi fick en spontan visning av barnavdelningen. De hade 25000 volymer. Mest på hebreiska. Bibliotekarien tipsade om sina favorit bilderboksförfattare; David Grossman, Meir Shalev och Lea Goldberg - den sistnämnda känd för en gammal bok om en groda på en kibbutz som heter Pluto. Pippi hade de precis fått i nyöversättning med bilder av Lauren Child och samtidigt bytte Pippi namn från Bilbi till Gilgi.

Några trappor ner hittade vi först dansbiblioteket med böcker, filmer, ett speciellt rum för att titta på filmerna i. Där fick vi komma bakom kulisserna och se arkivet.
Vägg i vägg låg bildbiblioteket. Ordnade i mappar efter ämnen fanns bilder från golv till tak, bibliotekarien log medgivande när vi sa att hon nog var den som hade katalogen i huvudet. Digitalisering hade precis påbörjats... puh. Det första att digitaliseras var bilder över Tel aviv, eftersom staden faktiskt 100-årsjubilerar i år!
Både dans och bild-biblioteket var bara för att titta på plats eller kopiera, scanna fota av, inte ta med sig hem.
Bildbiblioteket hade börjat som en donation och liksom på dansbiblioteket var hela samlingarna uppbyggda av gåvor. I resten av biblioteket satt en donationsskylt med olika namn utanför varje sal, även om de "vanliga" böckerna såklart köptes in.
Den här landet drivs helt och hållet med donationer, berättade bibliotekarien i bildbiblioteket med ett skratt. För att fortsätta i den andan donerade vi ett exemplar av boken om Asplundhuset på engelska och den emottogs tacksamt för att arkiveras i mappen med bilder på bibliotek.

Jag tror att taxichauffören från igår hade rätt när han sa att Tel aviv är staden som aldrig sover. Vi intog vår middag på huvudgatan på en fransk restaurang, den hade öppet 24(!) om dygnet. Därefter gav vi oss ut i folkvimlet som inte verkade bry sig ett dugg om att klockan började närma sig åtta en vardagkväll. På den stora gallerian Dizengof center var det full komers. Högst uppe i apple-affären spelade ett rockband, på Mcdonalds satt några farbröder och spelade schack. Allt påminde om en amerikansk shoppingmall, där fanns affärer som bara sålde huvtröjor, en affär som bara sålde foppa-tofflor (t o m fodrade med fårskin), en affär som bara sålde spraymålade kläder etc. Specialisering verkar vara en grej här.

Nu ska vi nog sova, blev inte många timmar natten som var.
Imorgon blir det nog ett dopp i havet som ligger ett stenkast från hotellet, se gamla Jaffa stad som ligger som ihopbyggd med Tel aviv och sen ta oss till Jerusalem!

Godnatt (Kristofer har redan somnat).

Mediterrianen sea

Inte för att göra er avundsjuka men: första doppet i oktober. Medelhavet omslöt oss med sitt ljumna, mycket salta vatten. Hoho, att slänga sig i vågor är bästa leken!
Nu ska vi jobba lite och gå på studiebesök på Bet Ariela, kulturhus och stadsbibliotek.

Vi är framme!

Det stora förhöret kom på Wiens flygplats istället eftersom vi flög med det israeliska flygbolaget El al. Eftersom Kristofer hade barnböcker på arabiska i sin resväska så ansågs vi vara suspekta. Kvinnorna från säkerhetstjänsten var mycket trevliga men ack så observanta på varje tvekan, måntydighet eller blick. När de hade förhört oss var och en gick de bort och konfererade för att se om våra utsagor matchade med varandra. Vi har så korrekt klädda att Linda till och med blev förväxlad med en av säkerhetskvinnorna. Efter förhöret fick vi gå igenom säkerhetskontrollen och vårt handbagage granskades noga. På flyget fick vi sedan koschercertifierad mat och dryck välsignat av en Rabin.
Sen landade vi i staden som aldrig sover, taxichauffören sa så, och när vi åkte genom stan var det fullt av småaffärer, kaféer och barer öppna fast klockan är tre på natten till en måndag. - It 's a crazy town you know, people are crazy here.
Väldigt relaxed verkade de i alla fall i sina flip flops, shorts och t-shirts. I luften är det 22 c grader varmt.

Att känna på historien

Mornarna på tunnelbanan ägnar jag åt att läsa en tidskrift som Palestinagrupperna gett ut:
Kampen om den heliga jorden. På 31 tätt skrivna A3 är det den mest faktaspäckade blaska jag läst om Palestina/Israel-konfliktens historia. Ingenstans i texten skiner känslor eller värderingar igenom, objektivt presenteras fakta, men med en flyt i berättelsen. Ändå är det så att det vänder sig i magen och ögonlocken bränner. Först försökte Hitler få alla judar att fly så att de skulle få en renrasig stat, sen, sen jagades de över hela europa för att samlas ihop till den slutgiltiga lösningen. Så står det, svart på vitt. Slag på slag.
Texten fortsätter med fördrivningen av araber i Palestina, massakrar, judiska terroristgrupper, 3,7 miljoner palestinier som idag fortfarande är på flykt.
Ingen jämförelse däremellan. Den enas lidande förtar inte den andras.
Och till syvende och sist så kommer allt ner till de europeiska kolonisatörer som tog en linjal och delade upp länder där inga länder fanns och sa ett folk en nation men blir ni sedan nationalistiska och börjar kriga så måste det vara religionen.
Ibland kan det kännas värt det att vara lite sorgsen och illamående om texten går in.

Just doing some shopping

Idag var vi på Marknadsbiblioteket vid Odenplan. Därifrån kom vi med fulla shoppingkassar med nyckelringar, pennor, sudd, tygkassar, USB-minnen, bokmärken och block: allt med loggan Bibliotek eller Asplundhusets fasad.
Vi hann även med en kort fika med Marie Johansen, controler för barnverksamheten i SSB och Larry Lempert chef för Internationella biblioteket som ska ordna med ett officellt intyg för resan.
Vi pratade om vägspärrar och att det stått på någon hemsida att vid infarten till Ramallah ska man säga "Just doing some shopping". Lite bissart. Vi följer inte det rådet.
Från spelbomskan hastade vi vidare till bokhandeln Bokspindeln, där vi inhandlade Ture av Anna-Clara Tidholm, bok med cd på arabiska och lite annat. Fina bokspindeln gav oss också lite Pippi-vykort och Håkan Bråkan-knappar att ta med till barnen i Palestina.
Sen var det bara att springa till fyrans buss och vidare till en mer verklighetsnära tillvaro i informationsdisken på Hornstulls bibliotek.

Visitkort och 30 C graders värme

Halva att-göra listan avprickad (kommer säkert nya punkter).

Dagens största överraskningar: Det är 30 C grader varmt i Jerusalem! (Jag trodde det var samma väder som här med några veckors förskjutning bara, alltså halvsnö.)
Och: Vi behöver ha riktiga visitkort med oss för att bli betrodda i vårt uppdrag. (Tack och lov går allt att fixa på internet med en dags leveranstid.)

Resestress

Den riktiga resstressen börjar infinna sig, jag vaknade vid sex-tiden och låg och gick igenom vår att göra-lista tyst i huvudet.

Kristofer berättade över lunchen att han också vaknat redan vid fyra i natt.

Han botade sig sin nervositet genom att sätta sig med datorn i knät och surfade runt på Palestina/Israel konfliktens historia.

Vet inte riktigt om det hjälpte.

Det är väl bara att kavla upp ärmarna och hoppas att vi får bättre nätter framöver.

Möte med Sven Hallonsten

Idag började de första riktiga förberedelserna för vår resa genom en träff med Sven Hallonsten som redan varit på plats i Palestina och träffat Tamer Insitute flera gånger.

Vi sågs på kafé Copacabana vid Hornstull och fick med oss flera nummer av IBBY-bladet, tips, telefonnummer och lugnande ord.