Ett späckat schema

Idag hade vi verkligen fullt upp från klockan halv nio på förmiddagen till sen kväll. Vi började på Al-Bireh folkbibliotek i Ramallah. Biblioteket var väldigt luftigt och vackert. De hade en sektion med arabisk litteratur samt en med fransk och engelsk. Biblioteket är öppet kl. 8-15. Max antal lån är tre och under två veckor. Många som sitter på biblioteket är studenter som arbetar med sina magisteruppsatser. De får mycket hjälp från bibliotekarierna. När vi var på besök pågick franskaundervisning i ett anslutande rum och biblioteket anordnar också språkkaféer. Vi blev inbjudna att sitta ner hos Abu Jamil, föreståndare för biblioteket. Han berättade att biblioteket funnits sedan 1966 och startades av volontärer under en tid då frivilligarbete skulle bygga samhället. Han berättade att personalen gör allt för biblioteket ska vara en lässtimulerande plats. Det ska vara rent, spatiöst, ljust och med mycket nya böcker. Det finns tolv anställda. Biblioteket har 35 000 böcker på arabiska, 2000 engelska och 1000 böcker på franska. Innan hade de ett litet bestånd av cd och dvd också men sen resonerade de att det kan folk köpa själva. Däremot finns det en samling dokumentärer om Palestina.
På biblioteket finns även datorer att låna.
- Jag tycker om ljudet av papper berättar Abu Jamil, som själv inte har någon dator på sitt arbetsrum, däremot vet jag att internet inneburit en stor revolution.
Han menade att många barn använde datorerna bara för underhållning och att biblioteket ville få de att också läsa böcker. Biblioteket har en Online katalog vilket gör att det även kommer långväga besökare. Det största problemet för Al-bireh biblioteket är att få dit nya böcker. De engelska böckerna kommer från en bokhandel i Jerusalem eller köps från Amazon.com. De arabiska böckerna däremot måste inhandlas i Kairo, Amman och Beirut och fraktas in i Palestina. Vid gränsen blir de ofta stoppade och kvarhållna, om de israeliska soldaterna får veta att böckerna är ämnade för bibliotek och några av böckerna är politiska eller historiska så kan de fastna där en månad under förevänding att böckerna ska läsas igenom först eller att de inte kommer fram alls. 1978 fick biblioteket stänga under tio dagar för att det, som det hette, fanns förbjudna böcker där och Abu Jamil själv blev arresterad. Israel lägger också på en hög skatt på böckerna så att en bok som i inköp kostar 10 dollar i slutändan kostar 15-16 dollar. Vi avslutade samtalet med att överlämna en tygpåse från Stockholms Stadsbibliotek till Abu Jamil och hans personal varpå han plockade ner den fina bonaden med texten Al-Bireh Municipality som hängde på väggen. Av senare besökare fick vi höra att nu hänger vår tygpåse där istället.
På bottenplan av Al-Bireh-biblioteket fanns en stor barnavdelning med mycket aktiviteter och besök. I ett rum bredvid denna fanns ett rum för forskning kring barns villkor med böcker och tiskrifter. Detta var finansierat av Anna Lindh foundation. Utanför biblioteket ligger också en stor lekpark för barn med grönområden, klätterställningar, ett litet hus för teaterföreställningar och ett större för sportaktiviteter. Här brukade familjerna komma och ha pick-nick på lediga dagar. Det kostade fyra kronor i inträde för att gå in.
Färden gick vidare till det Ramallah Public Library. Det är det äldsta biblioteket i Palestina, från 1957. De har 45 000 böcker, på arabiska och engelska. Studenter från hela Palestina kommer till Ramallah Public Library. Här finns också OPAC. Biblioteket är uppdelat i en avdelning för referensböcker, en med böcker för utlåning och en med barnböcker. Inte alla böcker är katalogiserade utan personalen arbetar med det. Det största problemet för Ramallah folkbibliotek är att ytan inte räcker till. Gallring var dock inte aktuellt.
- Eftersom den politiska situationen ser ut som den gör så behåller vi varje bok vi kan få hit, berättade bibliotekarien som visade oss runt.
Till biblioteket kommer 20-25 personer varje dag, om det är mycket, 50 personer. De flesta är liksom på Al-Bireh biblioteket studenter som arbetar med sina slutuppsatser. Biblioteket har tio anställda och de hoppas på att kunna få pengar från kommunen att anställa fler. För oss framstår det som väldigt personaltätt men referensarbetet med studenterna är också väldigt tidskrävande.
- Förut var det många fler som kom men på grund av checkpoints och svårigheter att ta sig fram så har det blivit färre. Innan kom många bara för att kolla internet, berättar bibliotekarien.
För att få ett lånekort kostar det 25 schekel per år för studenter och 35 schekel för vuxna, 15 för barn. En schekel motsvaras ungefär av två svenska kronor, så tänk det dubbla. Barn får låna två böcker och vuxna fyra till fem böcker och i två veckor.
Därefter slänger vi oss i en taxi och far genom stan upp i bergen till Bir Zeit universitetet. Adeline har stämt möte med sina kusin och hennes kompisar som pluggar där. Campus sjuder av unga människor och liv, utsikten över dalen härifrån är magnifik. Vi börjar med att träffa litteraturprofessor Mahmood Al Atshan. En man som strålar av glädje och entusiasm inför sitt arbete. På skämt eller inte så berättade han att eleverna firade varje morgon när han kom till jobbet. Att han var populär märktes, under den tid vi var där kom det hela tiden in nya studenter som ville prata och fråga, samt assistera professorn som också är synskadad. Mahmood Al Atshan är speciellt förtjust i svensk barnlitteratur, hyllorna i hans rum innehåller klassuppsättningar av Pippi eller Jenan som hon heter på arabiska och andra svenska barnboksklassiker. Hans elever arbetade med djupanalys av dessa böcker.
- Det är medryckande böcker som stimulerar fantasi och den mentala utvecklingen hos barn. Av exemplet Tommy och Annika lär vi oss t ex att föräldrar ska ge sina barn utrymme, säger Mahmood Al Atsan.
I undervisningen för professor Al Atsan ingår också att skriva berättelser, läsa poesi, arrangera så kallade kulturtorg.
- Det är viktigt att eleverna inte bara lär sig sitt ämne utan också utvecklas som människor.
Vi fortsätter rundvandringen med Adeline och hennes kusin med kompisar. Kusinen berättar att Bir Zeit universitetet har ungefär 8000 studenter. Avgiften för att gå där ligger på 1000-1500 dollar per termin. Adeline säger att många inte har råd att bekosta utbildning för sina barn och att det samtidigt inte finns några jobb vilket gör att många ungdomar går utan bådadera.
Vi tittar på universitetsbiblioteket. Det är i fyra plan och har funnits lika länge som universitetet, sedan 1965. Varje år när det kommer nya studenter får de vara med på fem träffar om hur man använder biblioteket och hur man söker information. Katalogen finns även online. De använder Library of congress som klassifikationssystem istället för folkbiblioteken som använder Dewey. Trettio personer jobbar i biblioteket. Vi blir visade runt att den it-ansvariga. Biblioteket har 120 000 böcker. Merparten av litteraturen är på engelska eftersom alla kurser är på engelska förutom litteraturkurserna där det undervisas på arabiska. Elevernas uppsatser digitaliseras och läggs ut på universitets hemsida.
Vi drar vidare till kafeterian för lunch. Där är det high life. Hög musik och massor av häng. På toaletten stötte Kristofer ihop med ett gäng unga killar som rökte andra saker än tobak. ´
Från universitetet tog vi en minibuss. Många skulle åka samtidigt och till slut lyckades vi komma på en buss innan den fylldes. Vi åkte till gamla Ramallah och Tamers nya kontor. Där var det eftermiddagsverksamhet för barnen i kvarteret. Vi skulle hålla i den. Lite nervöst.
Barnen som var ute på gården och lekte samlades i biblioteket. Nashrin skulle assistera oss och Adeline tolka åt oss. Vi hade med boken Flyg alfons på svenska och arabiska. Först läste Kristofer med stor inlevelse om hur Alfons pappa bara ville städa och göra vuxensaker men hur Alfons får honom att klä ut sig till en tant med klänning och läppstift och tillsammans flyger de ut i rymden. Efter att Kristofer läst ett uppslag tog Nashrin över och läste på arabiska om Burhan och hans pappa. Barnen var väldigt fokuserade. Efter att vi läst boken tog jag, Linda, fram ett blädderblock och gjorde en glad gubbe, en ledsen gubbe, ett frågetecken och en pusselbit. "Vad var det som du speciellt gillade med boken, frågade jag." Frågan översattes och Nashrin fångade upp och diskuterade med barnen. "Att de lekte tillsammans pappa och Alfons" "Att de flög i rymden, svarade barnen." Sen frågade jag: "Var det något särskilt som du inte gillade?" "När pappa inte hade tid med Alfons, svarade ett av barnen" Och därefter: "Var det något som var konstigt i boken?" "Att han klädde sig till en tant, sa någon." Slutligen så tittade vi på allt vi skrivit upp på bilderblocket och försökte se mönster i det barnen sagt. Vad handlar boken om? En slutledning var att den handlar om att vuxna egentligen också vill leka.
Efter boksamtalet så delade vi ut Pippi och Lasse-Maja-vykort som vi fått med oss från Bokhandeln Bokspindeln i Stockholm.
Efter detta gick vi upp en trappa i huset för att träffa ungdomsgruppen Voices som är en av Tamers tre ungdomsgrupper. Voices håller också på med skrivande precis som Yaraat men de allt de producerar är på engelska. För oss var det som att komma in i en grupp med amerikanska ungdomar, både till språk och till sätt. Voices träffas två gånger i veckan. För de som är medlemmar är det ett tryggt forum där alla kan prata öppet om sånt som berör de som unga och som palestinier. Alla känner varandra väldigt väl och respekten och tilliten är viktig.
- Här kan vi uttrycka åsikter som kanske inte är accepterade i samhället utanför, sa en deltagare.
Voices har en hemsida som ligger på Tamers sida där de publicerar artiklar, dikter och andra texter.
-Vi vill visa världen att vi är vanliga tonåringar, bortanför mediabilden av palestiner. Hemsidan är ett sätt för oss att få uttrycka känslor och tankar om allt möjligt.
Kvällen avslutades på Ramallahs finaste restaurang med kypare i frack och silverlock på maten. Här kan man om man har tur få syn på premiärminister Mahmoud Abbas och andra prominenta gäster. Vi träffade på den glada litteraturproffessorn Mahmood Al Atshan från tidigare på dan. Han satt precis med ett sällskap och berättade om mitt, Lindas, hår som han hade fått känna på, sammanträffande. Vi hade stämt möte med Maan Samara för att diskutera planer på ett fortsatt samarbete med skrivarläger för svenska och palestinska ungdomar. Vilket vi också gjorde över en gin och tonic. Något möra återvände vi sedan till hotellet.

Bil'in

Idag öste regnet ner. De tackade oss för att vi hade fört det med oss. Maan kom med sin fru och dotter och hämtade upp oss. Idag är helgdag här.
Vi åkte till byn där Maan kommer ifrån Bil'in, en halvtimmes färd iväg. Genom dalar med olivträd, på kurviga vägar och med små översvämningar efter vägen. Kristofer hade inte varit så åksjuk sedan han var liten.
Väl framme hamnade vi direkt i hetluften. Varje fredag har de i Bil'in en stor fredsmanifestation. Folk kommer resande från hela Palestina/Israel för att delta tillsammans med många utlänningar och folk från byn. Protesten gäller byggande av den Israeliska säkerhetsmuren som de dragit genom byn och på kullarna runt om har det byggts nya bosättningar.
De modigaste stod längst framme vid muren och nere i dalen längs med vägen var ett långt band med folk i regnkappor och med paraplyer, skorna blev genast fulla av röd lera när vi steg ur.
På håll kunde vi se hur vit rök låg tät, den israeliska militären skjöt tårgaspatron på tårgaspatron från en kulle, över muren, mot de stillastående demonstranterna.
Då började Maan berätta om en man som för tre månader sen blev skjuten i bröstet av en tårgaspatron och avled. Han hade guidat en grupp fransmän, och hållit upp händerna och sagt åt de att inte skjuta men tårgaspatronen som egentligen hade en räckvid på 800 meter hade skjutits från 20 meters håll och som sagt träffat honom rakt i bröstet. Hans namn var Bassen Ibrahim Abu Rahmah händelsen ägde rum den 17/4 2009. Eftersom händelsen var filmad så beslöt byn att driva åtal. Soldaten som skjutit sa att han bad om ursäkt men att han handlat på order uppifrån. Den israeliska staten erbjöd pengar men vad är pengar mot liv och frihet.
Efter det begav vi oss till Manns familj som har som tradition att träffas varje fredag i föräldrarnas hem. De är fem eller sju, (sorry) syskon med barn och respektive. Föräldrarna var helt underbara, pappan hade jobbat med jordbruksdepartementet och sa att vi kunde fråga om vilken person som helst på västbanken och han skulle känna dem. Som många andra palestinier hade han suttit i fängelse för att protesterat mot ockupationen. Pappan jobbade mycket med landrättigheter tidigare så därför blev han fängslad. Han, liksom många i familjen pratade väldigt bra engelska, där fanns både ingenjörer, som museiföreståndare, socialarbetare och annat. Vi blev bjudna på kumquat, säsongens frukt direkt från träden. Efter lite social samvaro blev det dags för lunch, kyckling och bulgur med mandel samt sallad på tomat, gurka och lime och därtill yougurt.
När vi hade smält maten föjde vi med Maan för lite jobb (mannen som aldrig är ledig). Varje fredag när han hälsar på familjen har han även workshop i kreativt skrivande för en grupp 10-12 åringar i byföreningens allaktivitetshus.
I aktivitetshuset så arbetade flera volontärer från byn. Deras syfte med arbetet var att hålla barnen borta från att gå till muren och försöka ta sig igenom, tillverka egna "vapen" och försöka bråka med militären. Istället vill volontärerna att barnen ska ägna sig åt aktiviteter som utvecklar dig själva och att de ska komma att göra något meningsfullt med sitt liv. Det var ganska gripande när vi plötsligt fick veta att han som dött av att få en tårgaspatron i bröstet var den ena volontärens bror, han såg ganska berörd ut när vi sa att vi beklagade hans förlust. Sedan fick vi vara med när Maan höll workshop i kreativt skrivande för barnen. Vi fick själva göra övningarna tillsammans med barnen och vi tyckte det var väldigt roligt. Första övningen var att föreställa sig en person precis som att den stod där miniformat på bordet framför sig, och sedan skulle vi beskriva personen. I andra övningen blev vi indelade i grupper och fick skriva en berättelse utifrån bilder. Själv fick jag en tanke (Kristofer) om en social tjänst som finns på nätet www.storybird.com som fungerar precis som Maans bildövning.
Maan höll allt på både arabiska och engelska och barnen i vår grupp var riktigt duktiga på engelska, överlag känns det som att barnen är väldigt välutbildade. Läsning och skrivande verkar ha högre status här än hemma och att det prioriteras högre.
Maans projekt syftade till att barnen skulle kunna beskriva sina upplevelser av säkerhetsmuren och hur det är att leva i Bi'lin och att deras historier sedan ska publiceras i en bok.
För att de ska kunna göra detta behöver de först lära sig att beskriva intryck, färger, former, känslor. De behöver få utveckla sitt kritiska tänkande och att sätta perspektiv på saker. Sedan ska de lära sig att sätta ihop en historia.
Maan tog även med sig artiklar och annat för att diskutera filosofi, samhälle religion med barnen. Han använde sig av musik och bilder.
Att gruppen skulle lära känna varandra och interagera var också viktigt och att de skulle våga tycka olika.
Nästa fredag kommer de till Ramallah och till Tamers kontor för första gången för att jobba där.
Både Maan och hans bror var emot den strikta politiska uppdelningen här, Fatah, Arafats gamla parti ville t ex lägga beslag på bykommittén sa brodern vilket de var emot för att de ville att den skulle vara politiskt oberoende, så Fatah fick bilda en egen grupp. Maan hade råkat ut för att han fått Hamas på sig för en dikt han publicerade när han var 17 år som de inte gillade.
Tillbaka hos familjen igen iakttog vi lite kortspel, Linda hade fem barn som lekte runt med hennes hår och försökte göra egna dreadlocks.
Därefter begav vi oss hem längs de slingriga vägarna med ständiga väggupp genom byarna. Precis innan det var dags att kräkas landade vi på hotellet och slängde oss åksjuka ner på sängarna.

Första dagen på Tamer Institute

Vinterns första dag i Ramallah. Regnmolnen hängde tunga och på kvällen kom också det första regnet på månader.
Adeline kom och hämtade oss på hotellet och tog oss till Tamers alldeles nya kontor i Gamla stan. Det var en gammal stenbyggnad i två plan, helt nyrenoverad med stöd från svenska SIDA. Vi kände oss välkomna när plaketten utanför hade både en palestinsk och en svensk flagga.
Att de valt att renovera en byggnad i gamla stan hade två skäl: dels för att anknyta till det gamla Ramallah och dels för att området är fattigt och barnen där behöver biblioteket och deras aktiviteter, annars får de leka på gatan.
Renad, generaldirektören, tog emot oss på sitt kontor. Vi överlämnade lite gåvor till de ansvariga och till biblioteket. Sedan pratade vi om Tamer och den ekonomiska situationen i Palestina. För unga människor är det väldigt svårt, för det finns få jobb, de får inte åka till Israel för att jobba, och har samtidigt inte råd att bekosta utbildningar. Ändå är det en enorm byggnadsboom i Ramallah, höghus och lyxiga byggnader byggs överallt. Adeline våran guide förklarade för oss att alla som har pengar har bott och arbetat utomlands eller gör fortfarande och åker emellan. Hon är till exempel delvis uppväxt i USA och liksom Renad har hon sin utbildning därifrån, Adeline i biokemi. Hemlandet och att vara med och bygga upp det är dock viktigare än bekvämlighet och pengar.
Renad som reser mycket sa igår till oss att det finns inget ställe där hon trivs bättre än i Ramallah. En sak som gjorde intryck på oss var också att hon berättade att hon inte varit i Jerusalem på sju år, så svårt är det att få tillstånd att passera gränsen där de byggt den israeliska säkerhetsmuren, även om Östra jerusalem är tänkt att vara del av Palestina. Det var otroligt starkt att höra.
Vi fick en rundvisning på Tamers kontor. De är tolv anställda, av de vi träffade var merparten unga kvinnor mellan 20-30 år, väldigt mycket som oss, otroligt lätta att prata med. Bland personalen är det blandat med muslimer och kristna. Därför har de ledig dag på fredag, som är muslimernas helgdag och söndag som är de kristnas, och jobbar lördagar. Stämningen på kontoret var mycket glad och skämtsam, kanske extra mycket eftersom de fått helt nya, fräscha lokaler.
Efter kontoret gick vi ner i biblioteket för att hälsa på, otroligt fint och färgglatt. Hälften av böckerna ungefär var Tamers produktion och hälften var svenska översatta böcker (!) Det här biblioteket var verkligen vad vi skulle säga ett eftermiddagsbibliotek eller aktivitetscenter som Renad sa. Vid ett-tiden började barnen titta in, fnittrade och drog sig tillbaka när de såg oss.
Varje torsdag och lördag har de aktivteter som pyssel, sagoläsning, boksamtal, dramaövningar. Det har blivit så populärt bland barnen i området att de fått dela in dem i två grupper som kommer antingen på torsdagen eller lördagen.
Sedan gick vi vidare till Tamers gamla kontor och fick samtigt en liten guidning av stan. Utbudet av butiker, restauranger och kaféer är enormt. Adeline hade svårt att tro att alla affärerna skulle kunna gå runt.
Väl framme i Tamers gamla kontor fick vi en liten guidning av biblioteket på bottenplanet. Vi fick träffa de två bibliotekarierna som berättade om biblioteket för oss. Biblioteket innehöll arabisk och engelsk litteratur och var speciellt inriktad på litteraturvetenskap kring barnlitteratur, alla ämnesområden fanns dock representerade samt en hel del skönlitteratur. Deweys klassifikationssystem användes och de hade en datoriserad katalog. Varje person kunde låna fem böcker och böckernas lånade ut på serienummer som stod skrivna i boken. Genom att söka på personens namn, vi förstod inte om de hade lånekort, så kunde de se vilka lån personerna hade. Lånetiden var två veckor och regelbundet drog bibliotekarien ut en lista och ringde upp de som var sena, vilket i och för sig sällan hände sa hon (!) Vi fick även veta att i år så skall Tamer bland annat satsa på att bygga upp skolbibliotek. Alla palestinska skolor har skolbibliotek, för enligt den palestinska skollagen så får man inte starta en skola om de inte har skolbibliotek.
När vi kom in i lokalen stod två unga killar och målade en vägg. Det visade det sig att de var en del av en av tre ungdomsgrupper som Tamer har och gärna gjorde volontärarbete för organisationen som betytt så mycket för dem.
När vi pratat klart med bibliotekarierna vilket i och för sig tog ganska lång tid, eftersom vi är lite biblioteksnördar :-) gick vi upp på ovanvåningen till Tamers gamla kontor. Där befann sig de två unga killarna vi träffat förut, som var kordnatörer för sin grupp, tillsammans med en tjej som kom strax därefter. Sen strömmade alla deras polare in och vi satte oss ner för ett samtal. De var otroligt attitydlösa och fina, även om de skämtade med 28-åriga Adeline att hon var en tant. Sjäva var de 15-20 år och gick på gymnasium, en hade hunnit börja på universitetet.
Gruppen gjorde egna filmer och teater. De skrev, producerad, assisterade av Tamer med utrustning, lokal etc. Vi frågade vad filmerna/pjäserna handlade om.
En film de gjort nyligen var om en 22-årig kille som var blind och hur hans liv såg ut. En annan om en familj där föräldrarna satt i fängelse, en syster befann sig i Palestina och en i Ukraina. Filmerna visas på olika organisationer, universitet etc. Ibland gör de filmer på uppdrag av organisationer. Senaste pjäserna de gjort var tillsammans med UNICEF under en nationell kampanj och handlad om rökning, en annan om vatten och en tredje om föroreningar. En annan pjäs handlade om hur muren gjort det så svårt att ta sig till Jerusalem.
De fick också ställa frågor till oss och de frågade lite om vårt arbete mm, efteråt fick jag reda på att de egentligen velat fråga om mitt hår men Adeline ville inte störa.
Sist men inte minst var det en kille i gruppen som kallade sig för Wise Wolf som rappade för oss och det var ärligt talat så j-a bra. Rytmen, känslan, innehållet som vi förstod litegranna av! Kolla själva: http://www.youtube.com/watch?v=BEujZEmluPc

På kvällen gick vi till det franska kulturinstitutet som delar lokal med Goetheinstitutet och såg en film av fransk filmare. Filmen hette Palestine Palestine och är en dokumentärfilm om en palestinsk dockteaterskådespelare och hur han turnerar runt i Västbanken under den andra intifadan runt år 2000. Det var en gripande film om palestinernas levnadsvilkor under ständigt våld och ockupation.
Trötta och medtagna av dagen och filmen så tog vi oss hem till hotellet för att äta middag och sova.

Framme i Ramallah

Vi är framme vid vårt mål Ramallah efter en taxitur genom den Israeliska checkpointen vid muren. Ramallah visade sig vara en modern stad med många uteställen och affärer. Vi fick en guidning av Maan från den Palestinska valmyndigheten och sedan en öl med Maan och Renad från Tamer på en restaurang. Vi pratade om vår vistelse här och om morgondagen då vi bland annat skall ha boksamtal med Palestinska barn. Alfons och Pippi skall det bli. Nu är vi på hotellet och förbereder oss för morgondagen.

Historiens och nutidens vingslag sänker sig över oss

Idag såg vi den gamla arabiska staden Jaffa. Utsikten över Tel aviv från berget var fantastisk. Det var fint där men intrycken bleknade ganska fort för sedan fortsatte vi till Jerusalem. Vi fick skjuts av en taxichafför som vi hade fått tips om. Han kommenterade som vi körde genom det moderna, rena Tel aviv med breda gator och shoppingcenter :att här sitter folk med sina laptops och sippar latte, får lån från banken, subventionerade bostäder och föräldrarledighet från sina företag när de blir gravida. I Jerusalem där lever vi Palestiner på nåder och har inga förutsättningar att bygga upp våra liv med undantag för några rika palestinier. Så var hans perspektiv.
Längs vägen till Jerusalem, längs med Västbanken, gick muren som skiljer Palestinerna från omvärlden. Det var en omtumlande syn som muren in till Kumlabunkern med taggtråd och elstängsel högst upp. Även staden Jerusalem har blivit delad i tre, förutom den Västra delen där judarna dominerar och den Östra där araberna bor så har en tredjedel som tidigare tillhörde Jerusalem också blivit avskiljd av muren.
När vi kom fram hade det strulat till sig med bokningen av hotellet på Hotel Jerusalem, kanske var de bara överbokade och de kan man förstå när man såg den fina lilla trädgården/restaurangen utanför med fågelkvitter och porlande vatten, precis vid Damaskusporten. Vi fick hjälp med att få ett rum med rabatt på Legacy hotell inte långt därifrån. Ett lyxhotell med svit och svimmingpool!
Vi hann en lite tur in i Gamla Stan innan mörkert lade sig riktigt. Gamla Jersalem känns verkligen speciellt; en plats där man är mitt i historien precis här och nu. Det kändes lite farligt och spännade på samma gång med ett myller av olika kulturer och religoner. Här går gränsen i konfliken mellan Palestina och Israel, det nya Öst- och Västberlin.
Mitt inne i basaren, på de smala, gamla stengatorna stötte vi på ett grekiskt-ortodoxt sällskap som bar ett stor träkors mellan sig. Flera svartklädda präster med de speciella fyrkantiga svarta mässorna med dok gick med gruppen. Alla sjöng tillsammans och vandrade med nedböjda huvuden. Vi blev nyfikna och gick med gruppen som svängde upp och stannade på Via Dolorosa, då förstod vi att de följde Jesus Golgata. Mitt i allt detta stämningsfulla kom en vespa och gavs plats att köra förbi, några arabiska affärsinnehavare stod och pratade så högt med en mugg kaffe i handen att de nästan överöstade prästen som berättade för gruppen.
Vi mötte soldater, chassidi-judar med korkskruvslockar, blandat med enstaka turister. Framförallt är Östra Jerusalem arabernas stadsdel och det känns som att vi hamnat i ett nytt land.
Nu sitter vi på verandan på vårt lyx-hotell och sippar på Taybeh beer, öl från Ramallah, dit vi beger oss imorgon.

Beit Ariela

Med blåser på fötterna (köpt skavsårplåster) har vi nu återvänt till hotellet.
Under merparten av dagen var vi på Beit Ariela, huvudbiblioteket. Det låg vägg i vägg med en stor teater, konstmuseum och annat. Kolosala byggnader allihopa byggda i ljust gul sten. Biblioteket var byggt 1976 men ursprungsbiblioteket som låg i Jaffa är 120 år gammalt och så också delar av samlingarna.
Vi fick en spontan visning av barnavdelningen. De hade 25000 volymer. Mest på hebreiska. Bibliotekarien tipsade om sina favorit bilderboksförfattare; David Grossman, Meir Shalev och Lea Goldberg - den sistnämnda känd för en gammal bok om en groda på en kibbutz som heter Pluto. Pippi hade de precis fått i nyöversättning med bilder av Lauren Child och samtidigt bytte Pippi namn från Bilbi till Gilgi.

Några trappor ner hittade vi först dansbiblioteket med böcker, filmer, ett speciellt rum för att titta på filmerna i. Där fick vi komma bakom kulisserna och se arkivet.
Vägg i vägg låg bildbiblioteket. Ordnade i mappar efter ämnen fanns bilder från golv till tak, bibliotekarien log medgivande när vi sa att hon nog var den som hade katalogen i huvudet. Digitalisering hade precis påbörjats... puh. Det första att digitaliseras var bilder över Tel aviv, eftersom staden faktiskt 100-årsjubilerar i år!
Både dans och bild-biblioteket var bara för att titta på plats eller kopiera, scanna fota av, inte ta med sig hem.
Bildbiblioteket hade börjat som en donation och liksom på dansbiblioteket var hela samlingarna uppbyggda av gåvor. I resten av biblioteket satt en donationsskylt med olika namn utanför varje sal, även om de "vanliga" böckerna såklart köptes in.
Den här landet drivs helt och hållet med donationer, berättade bibliotekarien i bildbiblioteket med ett skratt. För att fortsätta i den andan donerade vi ett exemplar av boken om Asplundhuset på engelska och den emottogs tacksamt för att arkiveras i mappen med bilder på bibliotek.

Jag tror att taxichauffören från igår hade rätt när han sa att Tel aviv är staden som aldrig sover. Vi intog vår middag på huvudgatan på en fransk restaurang, den hade öppet 24(!) om dygnet. Därefter gav vi oss ut i folkvimlet som inte verkade bry sig ett dugg om att klockan började närma sig åtta en vardagkväll. På den stora gallerian Dizengof center var det full komers. Högst uppe i apple-affären spelade ett rockband, på Mcdonalds satt några farbröder och spelade schack. Allt påminde om en amerikansk shoppingmall, där fanns affärer som bara sålde huvtröjor, en affär som bara sålde foppa-tofflor (t o m fodrade med fårskin), en affär som bara sålde spraymålade kläder etc. Specialisering verkar vara en grej här.

Nu ska vi nog sova, blev inte många timmar natten som var.
Imorgon blir det nog ett dopp i havet som ligger ett stenkast från hotellet, se gamla Jaffa stad som ligger som ihopbyggd med Tel aviv och sen ta oss till Jerusalem!

Godnatt (Kristofer har redan somnat).

Mediterrianen sea

Inte för att göra er avundsjuka men: första doppet i oktober. Medelhavet omslöt oss med sitt ljumna, mycket salta vatten. Hoho, att slänga sig i vågor är bästa leken!
Nu ska vi jobba lite och gå på studiebesök på Bet Ariela, kulturhus och stadsbibliotek.

Vi är framme!

Det stora förhöret kom på Wiens flygplats istället eftersom vi flög med det israeliska flygbolaget El al. Eftersom Kristofer hade barnböcker på arabiska i sin resväska så ansågs vi vara suspekta. Kvinnorna från säkerhetstjänsten var mycket trevliga men ack så observanta på varje tvekan, måntydighet eller blick. När de hade förhört oss var och en gick de bort och konfererade för att se om våra utsagor matchade med varandra. Vi har så korrekt klädda att Linda till och med blev förväxlad med en av säkerhetskvinnorna. Efter förhöret fick vi gå igenom säkerhetskontrollen och vårt handbagage granskades noga. På flyget fick vi sedan koschercertifierad mat och dryck välsignat av en Rabin.
Sen landade vi i staden som aldrig sover, taxichauffören sa så, och när vi åkte genom stan var det fullt av småaffärer, kaféer och barer öppna fast klockan är tre på natten till en måndag. - It 's a crazy town you know, people are crazy here.
Väldigt relaxed verkade de i alla fall i sina flip flops, shorts och t-shirts. I luften är det 22 c grader varmt.

Att känna på historien

Mornarna på tunnelbanan ägnar jag åt att läsa en tidskrift som Palestinagrupperna gett ut:
Kampen om den heliga jorden. På 31 tätt skrivna A3 är det den mest faktaspäckade blaska jag läst om Palestina/Israel-konfliktens historia. Ingenstans i texten skiner känslor eller värderingar igenom, objektivt presenteras fakta, men med en flyt i berättelsen. Ändå är det så att det vänder sig i magen och ögonlocken bränner. Först försökte Hitler få alla judar att fly så att de skulle få en renrasig stat, sen, sen jagades de över hela europa för att samlas ihop till den slutgiltiga lösningen. Så står det, svart på vitt. Slag på slag.
Texten fortsätter med fördrivningen av araber i Palestina, massakrar, judiska terroristgrupper, 3,7 miljoner palestinier som idag fortfarande är på flykt.
Ingen jämförelse däremellan. Den enas lidande förtar inte den andras.
Och till syvende och sist så kommer allt ner till de europeiska kolonisatörer som tog en linjal och delade upp länder där inga länder fanns och sa ett folk en nation men blir ni sedan nationalistiska och börjar kriga så måste det vara religionen.
Ibland kan det kännas värt det att vara lite sorgsen och illamående om texten går in.

Just doing some shopping

Idag var vi på Marknadsbiblioteket vid Odenplan. Därifrån kom vi med fulla shoppingkassar med nyckelringar, pennor, sudd, tygkassar, USB-minnen, bokmärken och block: allt med loggan Bibliotek eller Asplundhusets fasad.
Vi hann även med en kort fika med Marie Johansen, controler för barnverksamheten i SSB och Larry Lempert chef för Internationella biblioteket som ska ordna med ett officellt intyg för resan.
Vi pratade om vägspärrar och att det stått på någon hemsida att vid infarten till Ramallah ska man säga "Just doing some shopping". Lite bissart. Vi följer inte det rådet.
Från spelbomskan hastade vi vidare till bokhandeln Bokspindeln, där vi inhandlade Ture av Anna-Clara Tidholm, bok med cd på arabiska och lite annat. Fina bokspindeln gav oss också lite Pippi-vykort och Håkan Bråkan-knappar att ta med till barnen i Palestina.
Sen var det bara att springa till fyrans buss och vidare till en mer verklighetsnära tillvaro i informationsdisken på Hornstulls bibliotek.

Visitkort och 30 C graders värme

Halva att-göra listan avprickad (kommer säkert nya punkter).

Dagens största överraskningar: Det är 30 C grader varmt i Jerusalem! (Jag trodde det var samma väder som här med några veckors förskjutning bara, alltså halvsnö.)
Och: Vi behöver ha riktiga visitkort med oss för att bli betrodda i vårt uppdrag. (Tack och lov går allt att fixa på internet med en dags leveranstid.)

Resestress

Den riktiga resstressen börjar infinna sig, jag vaknade vid sex-tiden och låg och gick igenom vår att göra-lista tyst i huvudet.

Kristofer berättade över lunchen att han också vaknat redan vid fyra i natt.

Han botade sig sin nervositet genom att sätta sig med datorn i knät och surfade runt på Palestina/Israel konfliktens historia.

Vet inte riktigt om det hjälpte.

Det är väl bara att kavla upp ärmarna och hoppas att vi får bättre nätter framöver.

Möte med Sven Hallonsten

Idag började de första riktiga förberedelserna för vår resa genom en träff med Sven Hallonsten som redan varit på plats i Palestina och träffat Tamer Insitute flera gånger.

Vi sågs på kafé Copacabana vid Hornstull och fick med oss flera nummer av IBBY-bladet, tips, telefonnummer och lugnande ord.