Vintertid igen!

Hemma igen. Ungefär lika svårt som det var att förstå i början när vi kom till Israel/Palestina att det då var var 25 grader varmt och sol, ungefär lika svårt är det nu att förstå att det faktiskt inte blir varmare och ljusare än det här gråmurret utanför fönstret. Vi har också fått ställa om våra klockor till sommartid två gånger, först natten innan vi åkte, eftersom Israel kör på evig sommartid och nu igår kväll igen. Vintertid i dubbel bemärkelse alltså. Det känns dock som att hjärtat är varmt, av alla fina möten. Vårt arbete och engagemang kommer nog också att fortsätta brinna.

Från Getsemane till Svedmyra och Skarpnäck

Jerusalem ville den sista dagen värma upp oss frusna nordbor med 25 grader i luften. Vi åt frukost med solen som kikade in på oss. Efter att ha sett Getsemane trädgård och Jungfru Maria grav på en 20 min gav vi oss av mot Ben Gurion flygplatsen. Det var med mycket fjärilar i magen eftersom vi visste vad som väntade. Det obligatoriska förhöret om vad vi gjort, vilka vi träffat, om vi fått något av någon och med särkild hänvinsning mot palestinier, blev dock ganska kort innan vi fick våra okej-lappar på allt. Vi fick veta att den israeliska säkerhetspersonalen fått kritik från flygbolagen för att de försenar resenärerna så mycket. Scanningen av väskorna och isärplockningen av vår packning tog dock sin lilla tid. Jag höll på att krevera för jag ville gå på toaletten och Kristofer kreverade över att de kollade scannade samma sak tio gånger och att de var så låångsamma. Här skulle behövas processakartläggning! När bagaget var klart skulle de kolla oss också, närgången kroppsvisitering och scanning av skor. Detta görs alltså med alla utländska turister men det kan vara godtyckligt hur noga. En svensk kvinna från TCO som vi kom i samspråk med hade fått en jätteagressiv kvinna på halsen som kollade hennes bagage. När hon fann en bok om palestina höll hon på att gå i taket och scannade den gång på gång. Slutligen slet hon sönder dragkedjan på väskan. På nåder fick hon tejp att laga ihop den med. Skämt å sido så kan sån här behandling kännas ganska förnedrande speciellt om man inte varit med om det innan.
Nåväl, helt mör efter all anspänning gjorde vi en shopping av våra sista schekel och boardade planet till Wien. Där stod vi sedan en timme och väntade på tillstånd att få lyfta. Förseningar är av ovannämnda skäl väldigt vanliga från Ben Gurion-flygplatsen. En och en halv timme efter tid var vi i luften och kampen om att hinna med anslutningsflygen hade börjat. Fem anslutningar ropades ut att de inte skulle hinna utan skulle få övernatta i Wien. Vi frågade och väntade. En halvtimme drygt hade vi på oss, skulle det gå? Tjugo min innan landning fick vi ett "Your fine". De som hade anslutningar till bland annat Göteborg 20.15 vi stanna, vårt till Stockholm gick 20.25. Vi sprang genom hela terminalbyggnaden.
Kvällen avslutades med trevligt samspråk med några Volvo maskinförsäljar/reparatörer som varit på Cypern. Framme på Arlanda var det ytterligare en osäkerhet, hade bagaget hängt med? Med väska och allt bestämde vi oss för att ta en taxi hem till Svedmyra och Skarpnäck, där vi landade strax innan midnatt.

Avsked

På onsdagen hade vi ett frukostmöte med Maan som har idéer om ett projekt han vill göra med oss. Efter att ha checkat ut från Grand Park där vi haft det så bra och bevämt åkte vi en sväng till Tamers kontor. Äntligen hade hela Tamer-personalgruppen fått ha ett möte och sitta ner tillsammans. Sedan priset i maj har det varit väldigt intensivt, många resor utomlands, besök och folk som vill jobba med dem i olika projekt. Gruppen tog ett kort break när vi kom i alla fall och vi fick med oss en hel bunt med böcker tillbaka till Stockholm och Internationella biblioteket. Gåvor utbyttes och hälsningar. Renad hälsar till Larry och Inga, ska vi komma ihåg att framföra.
Vi begav oss mot Jerusalem. Sista natten blev på Jerusalem hotell precis vid Damaskus gate och bussarna till Ramallah. Hotellet är ett gammalt palats och är renoverat för att vara i 1800-tals orientalisk stil rejäla mörka trämöbler, fina hantverk och personlig stil. Det gav en hemmakänsla. Skönast var golvet med stora stenar, ljumna till temperaturen som man kunde gå runt barfota på. Vi tog en sist tur neråt gamla stan, hade inte orken trytit så här sista dan så hade vi gått upp till klippmoskén, nu blev det istället en shoppingtur längs Via Dolorosa. Innan vi hunnit blinka hade vi blivit indragna i tio affärer, bjudna på te och kaffe samt av smått agressiva försäljare köpt diverse bling bling, klädstycken och backgammonspel. Vad var det som hände? Nåja, väl hemma så kunde vi ändå summera att det var användbara grejer vi råkat få med oss även om börsen gapade tom.
Vi hade soft häng på hotellet med engelska Al-Jazzera. Det känns verkligen som att vara i händelsernas centrum när de har en live-debatt med en oberoende palestinsk politiker i Ramallah och en militärperson från Texas, involverad i Israels försvar. Efter det livebilder från expropiering av ett hus från en palestinsk familj i östra Jerusalem av israeliska bosättare som Ban Ki-Moon sedan går ut och fördömer.
Äntligen fick vi käka på den finna utserveringen med vindruvor växande i taket och utsikt över gamla stan i Jerusalem, som tillhör hotellet. Det var dock på håret eftersom restaurangen är väldigt populär och stora sällskap med utlänningar ute på liknande uppdrag som oss har bokat bord.

Hemma hos Renad

Efter Elsa Marstons föredrag, följde vi med Renad Qubbaj, som är General director för Tamer, hem. Hon bodde i ett jättefint hus och vi fick träffa hennes fina döttrar, Nora som är tonåring och precis kandiderat till och blivit elevrådsordförande på sin skola och samt lilla Newal (?) som älskar att prata engelska. Renad bjöd på färsk fänkål eftersom det skulle vara bra mot att jag kände mig lite lätt illamående, mandariner från sin mammas trädgård, nötter och Kristofer fick en rejäl whiskey. Renad ville veta vad vårt generella intryck av Tamers arbete var. Vi sammanfattade det i att vi 1) tagit stort intryck av Tamers förmåga att skapa kreativa arenor för barn och unga där de får stöd, kan agera fritt och utvecklas som skapande varelser.
2) Att Tamer verkar sätta ambitionsnivån väldigt högt i sitt arbete med barn och unga, deras mål är inte att de som ska lära sig läsa och skriva utan att de ska bli författare, journalister och poeter.
3) Att Tamer i sitt arbete vill skola goda demokratiska medborgare i en framtida palestinsk stat och att de i detta lär ut bra värderingar som ärlighet, kamratskap och förtrolighet.
Renad sa inte emot oss i vår analys, hon inflikade att Tamers arbete är inriktat på kvalitet istället för kvantitet. Hellre göra något som är bra och nå ut till färre.

Sista dagen i Ramallah

Nu är vi Jerusalem igen. I bakgrunden hörs ett böneutrop från moskéen i närheten av vårt hotell.
Igår var det var sista dag i Ramallah. Vi skulle hålla workshop för palestinska bibliotekarier om Stockholms Stadsbibliotek och hur vi jobbar och hur man kan jobba med sociala medier, bland annat igenom Kista Idea Lab. Seminariet ägde rum mitt i centrala Ramallah på Tamers gamla kontor som numera är bibliotek och samlingsplats för en av Tamers ungdomsgrupper. Vi fick många frågor om vårt arbete eftersom de sa att det var ovanligt med en föreläsning av bibliotekarier, oftast var det författare och representanter för organisationer som besökte. De frågade och vi berättade om alla olika sätt som vi jobbar gentemot skolan/elever/lärare. Det mesta gjorde de också på ett eller annat sätt men inte så organiserat som vi. Aidnan Chambers var också ett nytt namn även om de har liknande boksamtal. Bibliotekarierna var från olika ställen på Västbanken och Jerusalem, från Tamers bibliotek, palestinska Kulturdepartementet, Unesco och Palestinan Women's Research & Documentation center. Eftersom många var ovana vid bloggar och sociala medier (förutom Facebook verkade det som) så blev det väldigt mycket ny information för dem. Men vi hoppas i alla fall att vi sått ett litet frö hos några av dem. Vi visade såklart även biblioteket.se och berättade om den som en integrerad katalog och webbplats där även användare kan delta och också Internationella bibliotekets sida som även finns på arabiska. Efter seminariet åt vi lunch, det blev arbisk pizza. Ett slags bröd med olika kryddor eller vit ost.

Efter lunchen så förflyttade vi oss till Tamers nya kontor i gamla delen av Ramallah för att träffa ungdomsgruppen Yaraat.
De har en egen tidning som ges ut varannan månad på arabiska. Tidningen är en bilaga i dagstidningen, Al-Ayyam, och trycks i 4000 upplagor. 500-1000 extraupplagor trycks sedan även enskilt som kan delas ut till intresserade läsare. Yaraat finns både i Gaza och på Västbanken. De samarbetar ungdomsgruppen Serbs (som vi träffade första dan) som gör bilder och illustrationer till tidningen. Skriften innhåller noveller och poesi skrivna av ungdomar på Västbanken och Gaza. Tidningen är väldigt populär t.om. den främsta palestinska poeten Mahmoud Darwish gillade den. Ungdomarna som skriver får god publicitet. Maan Samara, som nu är våran vän, var med att starta tidningen. Han liksom de andra i den första gruppen är alla etablerade författare, skribenter. Skriften grundades 1996 och var först bara en del av en sida i Al-Ayyam, sedan blev det en hel sida för att nu vara en bilaga i tidningen. Yarat anordnar även workshops och sommarläger. Många nu verksamma författare började i Yarats ungdomsgrupp vilket säger en hel del om vilken genomslagskraft Tamers arbete har.

Efter tog vi oss en lokal Taybeh-öl och vattenpipa på en krog i närheten, tillsammans med Ruba från Tamer och Anna Björkman från Anna Lindh Foundation som var på tillfälligt besök i Ramallah för att jobba på ett projekt ihop med Tamer (det är faktiskt en hel del svenskar här nere). Maan kom senare och gjorde oss sällskap.

Sedan bar det iväg igen på ett författarprogram på Ramallah största bokhandel. Den amerikanska barn- och ungdomsförfattaren Elsa Marston var på besök. Hon har specialicerat sig på att skriva berättelser om barn och ungdomars liv och vardag i mellanöstern. Hon vill skapa en annan bild av arbvärlden än den som vi ser på film och tv. Elsa vill visa att de flesta barn och ungdomar i mellanöstern har precis samma problem och liv som i västvärlden. Hon har bland annat skivit en ungdomsbok som heter "Santa Claus Baghdad" som handlar om tre olika arbiska ungdomars liv, bland annat en i Palestina.
Elsa hade gjort en sammanställning av barn- och ungdomsböcker om Palestina utgivna i USA. Utifrån detta gav hon en uppfattning om hur bilden sett ut av Palestiner. Hon presenterade det i form av fem olika kategorier som även verkade vara kronologiska till viss del.
1) Den första kategorin utgörs av böcker som säger att det fanns inga Palestinier. Palestina var ett land utan folk. Hit hörde en bilderbok, faktiskt skriven av en vän till Elsa som hon sökt diskussion med, om hur israelerna planterat träd där det innan enligt boken inte hade funnits några träd.
2) Den andra kategorin avhandlade böcker som hade ett försoningstema. Som till exempel en bok från 70-talet om hur en Kibbutz kommer väl överrens med den närliggande arabiska byn. Här ingår också böcker som berättar om hur judarna som var mer civilserade har lyft till araberna till en högre nivå.
3) Den tredje kategorin utgörs av böcker som beskriver den verkliga situationen. Elsa berättar om en bok kallad My Friend - My Enemy, som tyvärr sedan länge är slut på förlaget. Den handlar om en ung man som överlever nazisternas koncentrationsläger, kommer till Israel och vill bara leva ett liv i fred och jobba med jorbruk, några andra vill dock kasta landet in i krig, och den unga mannen råkar bli vittne till en israelisk massaker på palestinier, samtidigt har han blivit vän med en palestiner. En annan bok Elsa rekomenderar men som också var slut på förlag var Mahmouds story av Iris Noble, som baseras på en riktig historia om en palestinsk pojke från medelklassfamilj och vad som händer med honom vid delningen av landet 1948.
4) Den fjärde kategorin är ganska nypublicerade böcker. De kom efter 1990-talet och den första Intifadan, Oslo-avtalet, när världen hade börjat förstå att situationen inte var så bra. Elsa nämnde en bok, Cities secrets nånting, samt Samir and Jonathan, A stone in my hand en bilderbok om en tjej i Gaza, en bilderbok kallad Snow in Jerusalem och hur en palestinsk och en israelisk pojke matar samma hemlösa katt utan att veta om det och hur det går när katten får kattungar.
Även A little piece of ground av Elisabeth Laird, en historie sedd från en pojkes perspektiv om hur han ser de israeliska soldaterna. Det blev en debatt när boken kom och därför dröjde det ett tag innan den publicerades i USA. Författarens svar på att hon inte skulle ha tagit med det israeliska perspektivet är att hon skrivit från pojkens synvinkel. I England tog dock alla boken i försvar. Boken har nu blivit översatt till arabiska och vi fick med oss exemplar till biblioteket.
5) Sista kategorin är böcker som tar ställning för palestinierna, eller speglar deras liv och historia. Flera förläggare känner sig nu tillräckligt säkra för att publicera sådana böcker. The Shepherds grandaughter som Renad faktiskt lånade ut till oss och Linda började läsa, är en modern historia om en liten flicka som vill ta efter sin farfar och bli fårherde och som stöter på problem i de israeliska bosättningarn men får oväntad hjälp genom en oväntad vänskap.
De andra böckerna är Elsa Marston.

Efter detta uppstod en diskussion om lite allt möjligt. Olivträden togs upp som en viktig symbol för palestinierna. Då menade nån att vi måste inse att vattenfrågan är viktigare, snart har vi inget vatten här, att israelerna reglerar det så, vi måste sluta vara sentimentala och tänka praktiskt. Först vatten sen olivträd.
En deltagare menade att palestinierna är utrotningshotade som levande i ett eget land, hon jämförde med indianerna och aboriginerna. Då gjorde Elsa en reflektion att det kanske är därför som USA och andra stater nånstans accepterar det som sker, för att de en gång gjort samma sak de själva. Elsa jämförde här att nybyggarna/amerikanerna dödat 60 000000 bufflar och det var en av huvudskälen till att indianerna, genom att deras försörjning dog, själva dog ut - Elsa jämförde detta med skövlandet av olivträden.

Födelsekyrka och flyktingläger

Idag gjorde vi en lång tripp. Först till byn Abu Dis som ligger precis på gränsen till Jerusalem. Jag, Linda fick återse mitt gamla bibliotek som jag var med att starta upp 1993. Eller rättare sagt biblioteket startade 1992 men vi fyllde det med översatta svenska bilderböcker från Dar al muna-förlag. Då var det bara ett rum och utan så mycket innehåll. Nu var det utbyggt flera gånger om och fyllt av aktivitet. Ali Ayyad, som ägde hotellet vi bodde på då och vars familj äger merparten av byn och som även arbetar som volontär i centret, visade oss runt i lokalerna. Det var väldigt roligt att träffa honom igen, på något sätt såg han ut precis som då och han kom också ihåg mig även om det var 16 år sedan.
Förutom På nedervåningen var det dagis, och vi fick träffa flera grupper småttningar. Det fanns flera fina lekrum även ett halvt utomhus med träklätterställningar/småhus som de byggt efter svensk modell men med snickare från byn. Ali och hans norska fru Signe hade byggt till en ovanvåning till lokalerna med en sprialtrappa de konstruerat själva. På ovanvåningen fanns ett rum för barnen att måla/göra konst med en pedagog, det fanns ett stort datorrum och även ett rum där de gjorde ett lokalt magazin för centret. Ali berättade att det var de barnen som var små när centret startade som nu läst på högskolan journalistik och undervisade de mindre barnen och hjälpte de att göra tidningen.
- Det är det vi kallar en full cirkel, sa Ali.
Centret är som ett rekreationscenter för barnen, inget tvång som i skolan. Vi palestinier måste lära oss att bli uppfinnare för att överleva menar Ali.
När vi satte oss ner och tog lite te tillsammans berättade Ali om den strid han själv varit inblandad i de senaste sex åren. Han var ägare till Cliff Hotel i byn Abu Dis men precis på gränsen till Jerusalem. På senare år hade han hyrt ut rum till lärare från universitetet där. Ali berättar att militären och bosättarna började vilja komma åt hotellet. De erbjöd honom mycket pengar men han ville inte sälja. När han inte ville sälja sa de att vi har andra sätt. De började att ha militärövningar på hotellets baksida och bryta sig in då och då och skrämde på det viset iväg gästerna. Därefter kom byggandet av den israeliska muren, det visade sig att de ville bygga muren rak igenom hotellets mark så att hotellet själv skulle hamna på Jerusalemsidan och under israelisk kontroll. Eftersom hotellet stått tomt sedan gästerna skrämts iväg ville de använda sig av lagen om att frånvarande ägare och konfiskera det. Komiskt är att samtidigt som hotellet enligt militären är på Jerusalemsidan har Ali och de andra i byn fått nya identitetskort som säger att de bor på Västbanken vilket gör att han inte ens får besöka hotellet. Ali ville inte ge sig utan strid, han menar att det är en principfråga. Nu har den juridiska processen pågått under sex år och frågan om hotellet är storpolitik både den norska, likväl som den svenska och den brittiska utrikesministern, t o m Condolezza Rice har tagit upp frågan med den israeliska regeringen.
I februari äger de nästa förhandlingar rum. Ali får dock bara närvara genom ombud eftersom Israel betraktar honom som en fienden till staten Israel på grund av att han stämt dem. Han har dock många inflytelserika vänner som stödjer honom, hans fru jobbar på det norska konsulatet och både folk därifrån, från det svenska konsultatet och många andra kommer att närvara.
Ali menar att han inte valt att ta strid, det tvingades på honom. Han har dock uppnått små segrar som att israelerna bara byggt el-stängsel vid hotellet och inte den höga muren som överallt annars. Han är den enda som lyckats stoppa muren på något sätt.
Genom att sätta upp muren förhindrar de all möjlighet till kommunutveckling. Kommunerna blir tillfälliga och folket trycks in. Ali tror att detta på lång sikt kommer att leda till en katastrof men genom att bygga muren så kommer explosionen ske på insidan. Ett dystert scenario.
- Om jag inte har något land att leva på finns det ingen anledning för mig att bo här. Till syvende och sist handlar det om att du måste välja på att bara överleva för dagen eller kämpa för värdighet.

Efter en massa hälsningar och fotosessioner gav vi oss iväg till Betlehem. Två kordinatörer från Tamer tog emot oss och visade oss runt. Vi började på universitetsbiblioteket i Betlehem. Ännu ett stort fint bibliotek. Enbart studenterna som är inskrivna på biblioteket får låna hem böcker fick veta men även andra studenter kunde använda litteraturen på plats. Max fyra böcker och två veckor. Det verkar vara samma låneregler överallt. Här hade de dock scanner i disken och en avlarmningsplatta eftersom där var larmbågar. De hade en speciell samling för litteratur om Palestina, den största kanske. Som en rolig överraskning fanns ett litet palestinskt museum inrymt brevid specialsamlingen. Kläder, föremål, foton, musikinstrument, t o m kalkstensfossiler ställdes ut. Det fanns också väldigt informativ skyltar om mattradtioner, hustyper, olivträd, folkdans etc. Jag sa till de att de borde skapa en hemsida av materialet, det var både fint presenterat och informativt.

Därefter åkte vi till Dheisheh flyktingläger strax utanför Betlehem. Lägret har varit där sedan 1949 så det är permanenta bostäder, skillnaden är att det är väldigt trångt och lite mer trasigt och sopor på gatorna. Jag fotade mycket alla häftiga väggmålningar som fanns. Först besökte vi ett aktivitetscenter där de bland annat sålde hantverk som var tillverkat av kvinnorna i byn vilket var ett sätt för dem att få en inkomst. Vi passade på att shoppa loss på väskor, bonader, plånböcker, mobiltelefonhållare broderade i vackra färger.
Därefter tittade vi på biblioteket som drivs med stöd av Tamer. En bibliotekarie arbetar där men till sin hjälp har hon flera volontärer. Biblioteket har funnits i tio år och har 3000 böcker, varav 1000 barnböcker. De har inga lånekort men känner igen alla som kommer och skriver upp deras namn. Det händer nästan aldrig att någon är försenad eller tappar bort en bok. Det är gratis att låna. De har öppet varje dag mellan 13-17 och har mycket aktiviteter med barnen. Utgångspunkten i de saker barnen producerar, målningar och annat ska vara deras egna livserfarenheter, sa bibliotekarien som också bor i lägret. De vill också lära ut värden som vänskap och ärlighet till barnen. Varje fredag, som är en ledig dag, har de filmvisning för barnen, både dokumentärer som tecknat. De deltar i Tamers skrivarkampanjer och skickar in bidrag.När barnen gör vissa arbeten som t ex att skriva om sin stad Betlehem har bibliotekarien bestämt att de inte får använda Internet utan ska lära sig att leta i böckerna i biblioteket och skriva utifrån det. Det verkar finnas gott om datorer överallt här, som barnen kan använda all annan tid. På biblioteket träffas också en grupp studenter som är studiesvaga och får extra hjälp.Barnen på centret hade en egen rap-grupp där de lär sig skriva texter, sjunga och spela instrument.

Vi åkte tillbaka in till Betlehem och gick genom gamla stan där vi köpte lite mer souvenirer. Målet var födelsekyrkan, alltså en kyrka de byggt på platsen där Jesus sägs vara född. Det var dock inget stall längre. Invändigt var kyrkan fylld av vackra lampkronor, ikoner och altartavlor. Själva födelseplatsen ligger nere i källaren och är markerad med en silverstjärna/skål i en öppning i väggen. Vi hann också äta med kordinatörerna och träffade ännu en av dem.

Sedan var det dags att åka hem. Det regnade och blåste så trafiken var ganska igenproppad men hem kom vi.

Gamla Nablus och olivoljeplock

Idag åkte vi längs slingriga vägar genom berg och dalar med olivlundar till Nablus.
Som tur var hade vi åksjukepiller i form av tuggummin som vi tuggade glatt på.
Nasrin, Tamers Field Cordinator i Nablus, kom med sin man Malik och hade förberett ett superprogram för oss. Tamer använder sig av Field Cordinators för att utföra arbete på de bibliotek som ingår i deras nätverk. Nasrin distribuerar böcker från Tamer, tyckte hon sa två tusen i år. I Nablusområdet ingår tio bibliotek. I sitt jobb genomför hon också Tamers kampanjer som t ex Donate a book-kampanjen som de har den 15 november varje år. Då knackar barn från biblioteken dörr och ber folk att ge en bok. Det kan vara vilken bok som helst. Böckerna samlas sedan in och ges dit de behövs. I år ingår även i kampanjen att du kan donera en historia om Jerusalem eftersom Jerusalem är temat för deras kulturkampanj. Nasrin håller i utbildningar för bibliotekarierna i området, det kan vara i drama, att göra olika pyssel som handdockor till exempel, eller kunskapsorganisering som att använda Dewey-klassificering.
Först tittade vi på stadsbiblioteket i Nablus, det hade 80 000 böcker och några specialavdelningar som t ex en Amnesty avdelning med deras rapporter, en avdelning där en palestinsk författare Padri Tuqan donerat sin boksamling och en avdelning där fångar som släppts ur det israeliska fängelset donerat sina böcker.
Biblioteket innehöll också förutom den vanliga littoneraturen dokument från kommunfullmäktige.
De var 40 (!) anställda totalt, biblioteket var finansierat genom kommunala medel. Ungefär 30 besökare kom en vanlig dag och då var det mest studenter som behövde hjälp med sina uppsatser. Förutom den kategorin kom även mammor som var hemma med barn och äldre farbröder. De dagar som folk var lediga kunde det vara riktigt crowded. Biblioteket hade öppet 8-15, innan den andra intifadan hade de öppet även kvällstid men eftersom folk då slutade komma stängde de, nu funderar de på att öppna mer igen. Låntagarna hade inplastade lånekort med ett eget nummer, det kostade 20 kronor per år för barn och studenter och någon tia mer kanske för vuxna. De kunde ha tre böcker hemma samtidigt, för barn två och i två veckor. De kände till automatiserade utlåningssystem och det var uppe till diskussion men inget bestämt än, på Universitetsbiblioteket i Nablus hade de dock det redan. Med 40 anställda på 30 besökare verkar det kanske ändå vettigare med manuell betjäning. Utanför biblioteket fanns en jättefin trädgård där de gjorde olika arrangemang, som uppläsningar, litteraturdiskussioner och konstfestivaler.
Efter biblioteket gick vi en tur i gamla stan i Nablus, den var jättegammal, hur gammal visste de inte, Sa'lladin hade i alla fall grundat en moské där vars husgrund fortfarande fanns kvar. Här såldes vagnar med färsk frukt och grönt av alla de slag. Vi köpte kanske Palestinas bästa kaffe på ett ställe där de malde bönorna direkt. Det fanns ett gammalt turkiskt hamam och bagerier med jättegoda kakor. Vad vi kunde se var vi de enda västerlänningarna där.
Mitt i gamla stan hade israelerna bombat en 400 år gammal olivtvålsfabrik, 2002. Nu var det bara ett stort hål där husgrunden stått.
Därefter åkte vi hem till Nasrins fasters hus i Nasrins hemby Sebastia. På vägen dit i vår illgröna mercedes från 1968 (?) stoppade militären oss vid en checkpoint innan byn och undrade vad vi gjorde tillsammans med palestinier. De lät oss passera.
Fastern bjöd på traditionell mat mskhan, det var jättestora typ pitabröd som hon bakat i vedugn, lagda på varandra i flera lager. På brödet hade hon hemgjord olivolja, lök och rostade mandlar i bitar och grillad kyckling i bitar. Till det en sallad och hemmagjord yougurt på fårmjölk. Mmmmm
Innan vi gav oss iväg därifrån fick vi en visning i trädgården och den lilla olivlunden bakom huset.
Vi tog vår merca som man måste smälla igen dörrarna hårt på och fortsatte vidare till byn Sebastia för att kolla på biblioteket. De hade mycket barnlitteratur och visade en uppsjö saker barnen gjort i olika material såsom pennställ, handdockor, målningar etc. Just nu hade de ett tema med barnen att göra biblioteket vackert och barnen hade i detta målat olika motiv vid ingången.
Sebastia är en gammal romersk stad, de romerska ruinerna löper runtom hela byn. En väg har romerska koloner på båda sidor hela vägen och vid slutet av väggen stora murar där stadsportarna förut satt. Vi stannade till vid den nästan intakta amfiteatern. Utsikten över bergen och dalarna därifrån var magnifik, inga bosättningar fanns på bergstopparna för ovanlighetens skull. En gammal förbannelse från historisk tid då många judar dödades där gjorde att de inte vill bo i den dalen.
Luften kändes som balsam och från alla håll i dalen kom minaretutroparnas röster då det var middagsbön. Det kändes lite förtrollat och som att man gärna stannat kvar.
Nasrin och Malik frågade om vi ville vara med och skörda oliver(!) Vilket vi också gjorde. De la ut stora presenningar under träden och skakade dem, slog med pinnar och plockade för hand. Kristofer gick upp på en stege för att plocka och då retades Nasrin med honom och de kastade oliver på varandra. Samtidigt som de plockade oliver gallrade de träden, sågade bort sticklingar till kvistar så att de skulle få tillräcklig med näring. De torra kvistarna använde de sedan som eld för att göra en brasa och koka te som vi drack med mycket socker i små glasmuggar. Det var en riktigt gammal kvinna där, med en palestinasjal om huvudet som skämtade och skojgrälade på männen. De sa att hennes man dött alldeles för tidigt, det var därför hon var så där, och så fortsatte de att gnabbas.
De håller på med olivskörden under en månad från 15 oktober till 15 november och från tidiga morgonen till solnedgången. De som kan deltar, eller ibland tar ledigt från jobb. Familjen har sina träd tillsammans. Nasrins faster hade 15 träd och de gav tre stoora dunkar med olivolja.
Vi kollade på ett träd när vi var vid den romerska stadsporten som de sa var från romartiden och olivträden är ofta hundratals år eller ibland tusentals år gamla. Att skövla de som de israeliska soldaterna ibland gör får stora konsekvenser.
Vi fortsatte till olivpressen där de gör olivoljan. Det var som en liten fabrikslokal och de visade oss runt i alla steg i processen från rengöring till separering och så fick vi smaka på den otroligt mjuka, fylliga, fantastiska olivoljan.
Därefter slutade dagen med Nasrin och Malik. Vi överlämnade en tygkasse med Stockholms stadsbiblioteks grejer i och lite pennor och sånt att distribueras till biblioteken i området.
Vi for hem med åksjuketugummi längs slingriga vägar. En annan Nasrin som jobbar på Tamers kontor i Ramallah hade bjudit hem oss på middag. Även Nivin och Adeline som följt med oss hela dagen som guide deltog, plus en massa familj. Det var supertrevligt också väldigt avslappnat, mycket skratt, en hel del Tamersnack och den andra mest kända palestinska maträtten, också ris med kyckling och mandel, fyllda auberigine och zucchini. Till efterrätt hade Nasrin gjort den speciella Nabluskakan, som vi inte hunnit äta innan under dagen. Plus en Ramadankaka som de sparat i frysen och nu friterade till oss.
Därefter rullade vi hem till hotellet och passade på att ta ett kort på våra gravidmagar när vi kom upp på rummet.
Nu har Kristofer skypat med sin flickvän och jag har tagit en Gin och Tonic med en massa mötesdeltagare från nån konferens nere i matsalen.
Over and out.